15-åringen som åtalats för mord i Hammarby sjöstad kan gå fri
15-åring åtalad för mord i Hammarby sjöstad, ropade rubrikerna härom dagen.
Jag skulle inte bli förvånad om den misstänkte frias av Stockholms tingsrätt.
Att det var han som högg en jämnårig pojke till döds den där sorgliga kvällen i slutet på maj råder det i och för sig ingen tvekan om, men det finns omständigheter i detta mål som den snabba och febriga nyhetsjournalistiken inte fäst större vikt vid.
Först som sist, det är ett gediget åtal som kammaråklagare Rolla Akkache har väckt, utredarna har gjort ett ambitiöst arbete, vapnet som användes har i och för sig inte återfunnits, men här finns teknisk bevisning, vittnesmål, mobiltömningar, noggrann rekonstruktion.
Med det sagt finns skäl till tvivel, men låt mig få återkomma till tveksamheterna och först återvända till den där kvällen som för alltid förändrar livet för medlemmarna i två familjer.
Några tonåringar är planlöst ute och rör sig i Stockholmskvällen, de sätter sig på tvärbanan, stiger mer eller mindre slumpartat av vid Luma, ett gammalt industriområde som utvecklats, bostäder har byggts, medelklass har ersatt sjavigheter och skuggsidor.
På stationens plattform stöter ungdomsgänget på två jämnåriga pojkar. Bråk uppstår, killen som snart är död ska ha hånat 15-åringen som nu är åtalad och dennes kompisar, de gör sig lustiga över skostorlekar .
I förhör säger den misstänkte senare att han log, för att försöka lugna ner situationen.
– Le aldrig mot mig igen sådär din horunge. Jag kommer skjuta dig, jag svär, ska den andre pojken ha svarat.
Vittnen beskriver hur de två ynglingarna släpar iväg den numera åtalade en bit. En av dem fäller honom till marken och börjar sparka och slå och skriker ”pussa mina skor”.
Den andre filmar misshandeln. En film som senare raderas och som inte har gått att återskapa.
Pojken kommer på fötter, han säger senare att han fruktade för sitt liv, att han plockade fram kniven han bar för att freda sig, det var inte meningen att döda.
Sju hugg, ett dödligt i hjärtat, andra träffade buken, höften, ryggen.
– Jag trodde han hade skyddsväst på sig. Han reagerade inte på huggen.
Under operationen en liten stund senare registrerades hjärtfrekvens, men läkare kämpade förgäves.
Är detta ett mord?
Å ena sidan: visst, händelseförloppet är hastigt och pojkarna har stött på varandra av en slump, det som har skett har inte föregåtts av planering, men för ansvar för uppsåtligt dödande krävs inte heller en uttänkt plan.
Den som hugger sju gånger mot vitala delar i en annan människas kropp inser eller borde inse att utgången kan bli värsta tänkbara.
Å andra sidan: Pojken befann sig i en mycket utsatt situation, två mot en, han blev misshandlad, här fanns inslag av förnedring. Det finns ingen anledning att tvivla på att han kände skräck.
Rätten till självförsvar är reglerad i bestämmelserna om nödvärn. Bestämmelser som är mer generösa mot den angripne än vad vissa högljudda opinionsbildare vill låtsas om.
Nödvärnet får, stipulerar lagtexten inte vara ”uppenbart oförsvarligt”. Den som får en örfil har inte rätt att svara med att drämma en yxa i huvudet. Men även kraftigt våld, rent av dödligt, har i ett antal rättsfall ansetts vara ursäktligt.
Nyligen fastställde hovrätten en friande dom för en man som dödade två angripare i sitt hem med 25 knivhugg, för att ta ett exempel.
Nu är lagen konstruerad som så att pojken kan gå fri även om rätten anser att han gick för långt.
Juridiken innehåller begreppet nödvärnsexcess som tar sikte på den angripnes förmåga att i den konkreta situationen anpassa sitt handlande till vad som är acceptabelt.
Kort sagt, att befinner sig i en extremt utsatt sammanhang och vara tvungen att fatta blixtsnabba beslut är inte en optimal förutsättning för att hålla sig inom lagens ram.
15-åringen medger knivhuggen, men nekar till brott. Försvarsadvokat Pia Tengvall kommer under huvudförhandlingen att åberopa nödvärn.
Sant är att det i regel är olagligt att gå runt beväpnad med kniv, men det är av underordnad betydelse för den juridiska bedömningen.
Jag gissar att även åklagaren kommer att argumentera för att rätt till självförsvar förelåg, men att ynglingen gick för långt.
Det kanske han gjorde. Men en friande dom vore ingen sensation.