Det är alltid för sent att skaffa sig en lycklig barndom
Blir livet bättre när man blir äldre?
Med något slags automatik?
Det verkar tyvärr inte stämma ett dugg.
Först trodde jag att alla problem skulle lösa sig när jag fick barn. Då skulle världen uppfinnas på nytt, och alla gamla svårigheter falla bort.
Ingenting stämde, förstås. Oro, rädslor, oförmåga fanns kvar.
Men pensioneringen, då? Efter den finns det väl inget kvar som är svårt? Bara att njuta av livet och friheten.
Jag upplevde det direkt motsatta när pandemin, den som exploderade bara ett halvår efter min pensionering, var över i sitt akuta stadium. Allt återgick till det normala. Och då kom all skit tillbaka på en och samma gång.
Stress, oro, ångest och svårigheter att hantera olika situationer. Samma gamla visa.
Forskningen slår tyvärr fast att precis så är det.
En människa går bara på i samma hjulspår, och det blir värre ju äldre man blir.
Det handlar om genetik, säger psykologen och forskaren Jonas Hjalmar Blom i en intervju i Dagens Nyheter.
Enligt honom föds man till en viss lyckonivå, och där ligger man kvar hela livet. Lottovinster och förluster innebär bara tillfälliga tillstånd av stor lycka och djup sorg, sen är man tillbaka på sin vanliga nivå.
”Man kan påverka sin lyckonivå, men inte så värst mycket”, enligt Blom.
Han stödjer sig på tvillingstudier som visar att vissa människor är bättre rustade, rent genetiskt, för att hantera motgångar.
Det är därför livet är orättvist. Det är därför det alltid är för sent att skaffa sig en lycklig barndom. Vi människor har helt enkelt olika förutsättningar från början.
Enligt Jonas Hjalmar Blom ökar det genetiska inflytandet ju äldre vi blir. En person som är ångestfylld, sårbar och som har svårt med tillit får det allt svårare, eftersom det med åren sker fler och fler tillfällen då de här bristerna exponeras.
Det går åt helvete allt oftare, med andra ord.
Jag vill inte att det ska vara så. Men det verkar sant.
Det skrivs mycket hoppfullt trams om olika tekniker vi kan ta till för att bli lyckligare människor.
Det är önsketänkande som driver alla dessa självhjälpsböcker och hurtiga tips i tidningarna om hur man förbättrar livet. Det går inte.
”Tiden hinner alltid ifatt en”, som sportkommentatorn Robert Perlskog säger i en ärlig intervju om sin kamp med sina svårigheter. Detsamma avslöjas när kända personer skriver omfångsrika dagböcker.
Ju tuffare start man har haft i livet, desto tuffare blir också målgången. Jag tror att ni är många som känner igen det.
Kan man då inte göra någonting för att förbättra sitt liv på gamla dar? Jag tror inte det. Det är acceptans av de brister man fötts med som är nyckeln.
De senaste månaderna har jag då och då tagit 10-20 minuter (sätter tidtagaren i mobilen) för att skriva listor på vad jag oroar mig för. För varje gång blir listorna allt kortare, och tiden jag behöver mindre.
Jag försöker alltså inte fly från oron, utan söker istället upp den. Då händer något bra.
Är detta bara hoppfullt trams? Kanske. Men det fick mig i alla fall igenom januari.
- Av de äldre författare som delgett oss sina livslånga trauman, svårigheter och oförmåga i tjocka dagböcker tycker jag att Lars Norén är bäst. Hans 6 000 sidor i fem böcker är grymt ärliga.
- På andra plats kommer Marianne Lindberg De Geer, som skriver om sin kamp som 70-plussare på Södermalm i Stockholm i ”Tvära kast” och ”Utan hänsyn”. Nästa dagbok ”Faktiskt tyvärr” kommer 9 februari.
- Ulf Lundell når i maj Lars Noréns nivå på sidantal när del 8 och 9 av hans ”Vardagar” kommer ut. I böckerna bevisas forskningens tes om att äldre med tiden sjunker allt djupare ner i gamla hjulspår.