En grandios uppgift att lotsa unga grabbar rätt
Har inte också killar behov av litet uppmärksamhet och en hjälpande hand?
I jämställdhetens namn.
När tjejer är på väg på att halka efter brukar vi vara rätt snabba på att tala om orättvisor. Att det är en jämställdhetsfråga. Att det är fel på våra attityder.
Att det är fel på samhället.
Men vad säger vi när det går dåligt för killar? Vad säger vi när de inte rör sig ur fläcken och inte tar sig någon vart? När de har fastnat framför datorn och inte lyckas ta sig till en arbetsplats?
Är vi inte litet hårdare här? Och är vi inte litet för snabba att kalla de här killarna för losers och antyda att den där arbetslösheten nog är deras eget fel?
De är lata helt enkelt.
Odugliga.
Framtidskommissionen presenterade nyligen sin slutrapport, där man uppmärksammat en växande grupp ”arga unga män”.
Och de här ”arga unga männen” hade valts bort av både kvinnor och arbetsgivare. Och enligt rapporten rörde de sig som en grå, diffus och orolig fläck utanför alla etablerade sociala nätverk.
Jesper Strömbäck, huvudsekreterare i Framtidskommissionen, säger till Dagens Media: ”Ingenting är så farligt som arga unga män som upplever sig som förlorare”.
Och de här ”förlorarna” kommer det att bli fler av.
I dag är det fler pojkar än flickor som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Och det har grymma konsekvenser: Med inga eller halvdana betyg är det så gott som omöjligt att ta sig in på arbetsmarknaden. Och har killarna inget jobb minskar chanserna att hitta någon att leva med.
Tjejerna väljer bort dom. De vill ha trygghet och vill hellre ha en kille som har ett arbete.
Och där står killarna: ratade av både arbetsgivare och tjejer. De har inget jobb. De har ingen familj. De har ingen flickvän. De har inga barn. De har ingen … framtid.
Och den här ensamheten skapar frustration, skriver professor Bo Rothstein i sin rapport ”De dubbelt ratade”. Killarna känner sig frustrerade, ensamma och bortvalda. Och enligt Rothstein ökar ensamheten risken att de här grabbarna ska bli en ”rekryteringsbas” för allsköns extrema politiska och religiösa rörelser och kriminella nätverk.
Finns det inte en grandios uppgift här? Ett gemensamt uppdrag att lotsa i grabbarna där de hör hemma: rakt in i den produktiva samhällskroppen.