Det är så lätt att skyffla skit över skolan
I samhällsmagasinet Fokus är biskop Caroline Krook intervjuad om ungdomsvåldet. Så många av hennes resonemang kretsar kring skolan och vad som kan förbättras där. I ”Argument” står de två programledarna och undrar om vi tittare tycker att det är skolans fel, ”gå in och diskutera på vår hemsida”. I ett UR-program sitter en panel, tre personer med erfarenhet från skolväsendet, och diskuterar. Programledaren frågar en av dem som är lärare om hon vet vad hennes elever gör på helgerna. Hon skakar lite beklagande på huvudet. Vart tog föräldern vägen i debatten? undrar jag. Kanske dags att träda fram ur skuggorna, någon?
Det är så lätt att skyffla ytterligare lite skit över till skolan. De misslyckas ju med allt annat ändå. De lär inte kidsen att räkna och skriva längre, de klarar inte att sätta sig i respekt, de sjukskriver sig, låt loserskolan ta den här potatisen också. De kan väl vara soss-arbetare också när de ändå håller på.
En lärare jag känner berättade hur ställda föräldrarna blev på ett föräldramöte när hon vägrade lämna ut sitt hemnummer. Men hon tyckte inte att hennes arbetstimmar var 24 timmar om dygnet. Jag frågar en annan lärare jag känner vad han tycker om ”våldsdebatten”. Han skakar på huvudet. ”Vi ska uppenbarligen ta ansvar för allt våra elever gör, dygnet runt.”
Slappa lärare. Dumma kommunkärringar. Elaka soss. Men vi då? Alla föräldrar som valde att sätta barn till världen. Och nej, mejla inte mig att jag är en kall fan som skiter i föräldrar som har missbruks- eller andra hälsoproblem eller har barn med bokstavskombinationer som de tjatar sig blå om för att få hjälp till. Jag pratar inte om extrema förhållanden. Jag pratar om medelmassan. I synnerhet pratar jag om alla föräldrar som jobbarjobbarjobbar för att de vill ha ännu mer cash än de redan har och som inte anser sig ha tid att springa på föräldramöten eller kolla upp vad deras ungar ska göra i helgen. Häromdagen skrev en ledare för ett ungdomscafé i Vasastan på Svenskans debattsida att hennes kollegor och hon hade tjatat länge på föräldrarna i stadsdelen att de skulle öppna ögonen och se att deras ungar mår dåligt.
Men ingen lyssnade. När lärde vi oss att våra barn inte är vårt ansvar? Fattig som rik, i vårt land finns fortfarande förutsättningar för att kunna vara hyfsade föräldrar.
I sammanhanget blir det fullständigt absurt hur vi som fortfarande är småbarnsföräldrar håller på. Vi skryter om hur tidigt vi hämtar på dagis, kvinnor slår varandra i huvudet med hur länge de ammade eller är föräldralediga. Alla är överens, småttingar ska vara hemma och få kärlek så länge det går, inte vara på dumma dagis. Men inga fyraåringar hänger heller runt på stan packade på helgerna.
Under denna relativt enkla tid i livet bombarderas vi med handböcker och tidningar som talar om för oss hur vi ska vara som föräldrar, i synnerhet mammor. Vi jämför oss och odlar det dåliga samvetet, att inte räcka till. Vi kämpar mot ”livspusslet” som om det var ett hot från yttre rymden. Vi springer på BVC var och varannan dag och får AD-droppar. Men våra 7-åringar då? Våra 12- eller 16 åringar? Jag ser dem varje dag , kidsen med guppande ryggsäckar, med en fot på väg in i vuxenvärlden men ingen att hålla i handen över gatan. Det finns inga glassiga magasin för trötta tonårsföräldrar. Knappt några handböcker. Alla älskar bara liten bebis. Men det bor faktiskt någon liten även i en 16-åring. Som inte främst behöver en lärare. Utan en förälder. Innan det är för sent.