Paparazzikulturens bödel: Charlie Sheen
Här kommer senaste Charlie Sheen-nytt: han utökar sitt harem av exporrstjärnor, eller ”gudinnor” som han kallar dem, samt skickar nya hotbrev till sin exfru med krav på att få vårdnaden om deras gemensamma mops.
Jag kanske ska tillägga att det var senaste Charlie Sheen-nytt vid denna tidnings pressläggning.
Mycket har sagts om detta missbrukande och misogyna monster, men det fascinerande är att ”The Ma-Sheen” har knäckt en kändiskod.
Paparazzi-arméerna orkar knappt hänga med i hans tempo längre. Det behöver de inte heller, eftersom Charlie Sheen själv redan har berättat för hela världen hur kåt och packad han är på Twitter innan de ens hunnit få upp teleobjektiven.
Den ökända skvallersajten TMZ är så överbelastad med rubriker om hans apokalyptiska festande att man snart blir tvungen att starta specialupplagor och extra nyhetssändningar till Charlie Sheens ära.
Fast frågan är om någon kommer att titta.
Hela affärsidén med skvaller är ju att det finns en fasad, en framsida, som mer eller mindre framgångsrikt döljer en baksida, alltså smaskiga hemligheter.
Haschskandaler, kaffeflickor, topless-romanser på lyxjakter i Medelhavet. 1900-talets leende kändisar var experter på detta spel – försök googla fram en bild där Elizabeth Taylor inte ser strålande perfekt ut. I hela 80 år höll tanten skenet uppe. Trots sjukdomar, skilsmässor och livskriser låg vartenda hårstrå alltid på plats.
Charlie Sheen skyler sig ungefär lika mycket som någon av hans privata gogo-dansöser. Det vill säga, inte alls.
Charlie Sheen är som en ”CNN-sänd medelålderskris”, skrev författaren Bret Easton Ellis nyligen.
PR-agenterna? De har för länge sedan lämnat skeppet.
Krishantering låter som ett skämt i sammanhanget. Nu är det bara en nyskild, naken 45-åring med kokain i näsborren kvar på scenen.
Och det är därför vi älskar honom.
Precis som vi älskar Snooki eller Lindsay Lohan.
Vår tids sunkkändisar har ju insett att det inte är någon idé att låtsas. I stället visar de allt, hela tiden.
Charlie Sheen kommer inte att bli ihågkommen för sina begåvade rolltolkningar, utan som den där ”Two and a half men”-skådisen som dödade paparazzikulturen och gjorde pr-experterna arbetslösa.