Andningsskydd för alla svenskar brändes upp – utan protester
En del människor har en skev självbild. Vi har alla mött pratkvarnen på krogen som tror att han förkroppsligar visdom och charm. Många har erfarenhet av psykopatiska chefer som tror de är inkännande och lyhörda.
Även nationer kan ha en skev självbild.
Amerikaner tjatar om att de är världens rikaste nation. Det stämmer möjligen om man ser till bruttonationalprodukten men det har inget med verkligheten ute i samhället att göra.
Svenskarna talar med flagellantisk förtjusning om Landet Lagom. Mellanmjölkens land. De konflikträddas land. Detta interfolieras alltid med det otroligt roliga skämtet att blanda svenska och engelska.
Man skrattar ihjäl sig varje gång någon komiker säger what we in Sweden kallar lagom.
Jag skrattar så att tårarna rinner bara jag skriver det här. What we in Sweden kallar... Var får de allt ifrån.
I själva verket är vi ett extremistiskt land. Bara tjatet om Lagom visar hur extremistiska vi är. När vi gått in på ett spår kan vi inte lämna det förrän vi plötsligt slungas in på ett annat.
Extremismen går igen i det stora. Ett tag hade vi världens fjärde största flygvapen. Det var en del av vår beredskap. Om ryssen kom skulle vi skjuta honom i bitar.
Vi hade beredskapslager utspridda över hela landet. Alla kriser skulle vi klara. Krig. Avspärrning. Missväxt. Farsoter.
Sedan föll Berlinmuren.
Europa trädde in i en ny fas: fredens, hälsans och rikedomens.
Då behövde vi ingen beredskap. Alltså slopade vi värnplikten, monterade ner försvaret och skrotade beredskapslagren med mat, mediciner, medicinsk utrustning och olja.
Vi är ju inte dumma. Våra framgångar bygger på att vi ser framåt och vem som helst fattar ju att vi inte behöver någon beredskap när det alltid ska råda fred och vi alla är friska.
Destruktionen av beredskapen skedde utan debatt. Den bara skedde. Alla var med.
Men att något bara sker betyder inte att det saknas ansträngningar.
Sverige var till exempel strösslat med andningsskydd. Det låg andningsskydd i lager över hela landet, 7,3 miljoner av olika modeller, så många som 250 000 i samma lager. Det kan man läsa på Armémuseums hemsida.
Dessa andningsskydd hade inköpts åren 1969 till 1994 för att skydda Sveriges befolkning. Skydden kostade 75 kronor styck. Nu var de i vägen för den nya tiden. Vad skulle man ta sig till med dessa onödiga prylar?
Man brände upp dem. Detta skedde i början av 2000-talet. ”Materielen ansågs överflödig och uttjänt”, står det på Armémuseums hemsida. Fast minst 30 procent av skyddsmaskerna var fortfarande funktionsdugliga.
Även i förstörelsens stund visar Sverige en vilja att investera. Varje andningsskydd kostade 1,50 till 2 kronor att destruera.
Den logiska kedjan såg ut så här.
- Staten köper andningsskydd till varenda människa i landet, barn som åldring, sjuk som frisk.
- Dessa andningsskydd får utan tillsyn ligga i förråd tills 70 procent av filtren är så gamla att de inte fungerar.
- Man bestämmer sig för att bränna både masker och filter.
- När man ändå håller på bränner man upp de 2,2 miljoner andningsskydd som fortfarande är funktionsdugliga.
Varför hade vi alla dessa miljoner andningsskydd i lager runt landet? Jo, därför att just andningsskydd är en sådan produkt som kan vara svår att få tag på under kriser och krig, står det i en utredning Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, publicerade förra året. Därför måste man i förväg säkra tillgången.
Jag säger inte att dessa andningsskydd skulle ha räddat oss från coronaviruset. Men en del kunde kanske kommit till nytta i sjukvården.
Framför allt är jättebrasan med 7,3 miljoner skyddsmasker en illustration av att landet är långt ifrån lagom.
Även om skydden skulle fungera finns det helt enkelt inget användningsområde, konstaterade tidningen Tjugofyra7 som ges ut av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap.
Ingen visste ju att det skulle bli en global coronakatastrof.
