Staffan Tjörnhammar räddades av gravitationen
Tid.
Den är relativ.
Det var Einstein som sa det och jag stöder honom i det påståendet. Enligt rymdstyrelsen, som jag tror är en myndighet som finns på riktigt, notera att jag skrev tror, så beror upplevelsen och effekterna av tid på en hel del olika faktorer. Dels psykiska, men också fysiska, där gravitation och hastighet spelar huvudrollerna.
Hermann Minkowski, den tyska matematikern, myntade begreppet rumtid vilket man lite slarvigt kan förklara som att tid och rum blablabla väv etc etc kröker sig jaddajadda gravitation und so weiter und so weiter.
Resultatet blir att tiden går långsammare nära områden av hög gravitation.
I filmen Interstellar, som likt Martin Stenmarck är mer snygg än bra, förlåt vilken sliten referens och dessutom elak, vi tar en annan. Som likt Tobias Billström är mer snygg än bra, men Tobias Billström är väl inte snygg säger ni, exakt, förlåt nu blev det elakt igen, jag tycker han ser cool ut. Hur som helst: i den filmen landar en rymdfarkost på Millers planet som är den närmaste planeten till det fiktiva svarta hålet Gargantua. När astronauterna gör sig redo för att gå ur farkosten och göra gud vet vad så säger Kapten Cooper åt dem att skynda sig då varje timme på Millers planet motsvarar sju år på jorden. Detta på grund av den mycket högre gravitationen Gargantua har i jämförelse med den jorden. Tror jag.
Vart vill jag komma med allt detta?
Jo, jag tänker på klippet från SVT där en reporter frågar kommunstyrelsens vice ordförande i Norrtälje, Staffan Tjörnhammar (M), om inte höjningen av kommunstyrelsens ordförandes lön som då motsvarar en hel månadslön för en lokalvårdare är lite väl hög och om inte dessa pengar skulle kunna läggas på nåt bättre.
Staffan Tjörnhammar känner då att han behöver lite tid att tänka efter innan han kan ge sitt svar. Närmare bestämt behövde han 26 sekunder. 26 sekunder är en väldigt kort tid.
Visst, det är lång tid i jämförelse med tre sekunder. Men som längd på till exempel en långfilm eller för den delen ett samlag så är ju 26 sekunder oerhört kort. Tid är som sagt relativt. Men jag tycker rent generellt att 26 sekunder är ett kort tidsspann.
Det intressanta är att jag åldras med 73 år varje gång jag ser det klippet. Reportern och Staffan Tjörnhammar ser däremot NÄSTAN opåverkade ut av tidens tand. Hur kommer det sig?
Det måste bero på att reportern och Staffan befinner sig mycket närmare det gigantiska svarta hål av ångest som bildats vid Staffan. Han borde ha blivit Sveriges genom tidernas äldste vice ordförande i en kommunstyrelse under dessa 26 sekunder. Men räddas alltså av gravitationen.
Att man ändå kan se att han i alla fall åldras med sisådär tio år i jämförelse med reportern, som i slutet av klippet tycks ha blivit 15 år yngre, beror på psykologisk påverkan på tiden. Reportern hade kul, medan Staffan inte hade det. Vilket man ju kan förstå för det är inte en kul fråga att svara på. Det är nämligen inte lätt att motivera en hög lön. En lön som kommit upp i en viss nivå är faktiskt per definition inte rimlig. Det vet väl jag som fått betalt för att göra Stand up. Hur mycket spelar ingen roll, det var inte värt det.
Man kan försöka med att det behövs för att locka kompetenta personer men så kommer man på att det är en lokalpolitiker i Norrtälje man talar om och då faller ju det argumentet. Sen kan man dra till med att man ska ha minst 60 procent av vad statsministern tjänar per månad och det funkar väl hyfsat tills någon ställer frågan: varför då?
Det bästa man kan säga är att lön precis som tid är relativ och den upplevs som rimlig eller ej lite beroende på hur uppblåst man är.