Det som borde väcka avund är sällan det som fastnar på bild
“Gud”, sa hon, “vad ljuvligt det ser ut.” Hon pekade på bilder med palmbladsskuggor på putsade husväggar, på vilstolar i väldoftande trädgårdar. Jag kunde inte svara.
För hon visste inte att de soliga bilderna i sociala medier hon pratade avundsjukt om var från ett exklusivt rehabiliteringscenter, eller att de intressanta samtalen med spännande människor som hon läste om i captions var från gruppterapin som klienterna, allihop mer eller mindre nära döden, tvingades delta i.
Det var inte hennes fel att hon inte förstod att vistelsen hon avundades föregåtts av åratal av djup förtvivlan, hos personen själv och den krympande skaran anhöriga. Jag kunde inte berätta att det var allvar, att det fanns barn i bilden. Jag kunde inte förklara någonting, för det såg ju så bra ut, precis som det var tänkt att göra.
Jag minns händelsen när jag lyssnar på SvD:s poddokumentär Dynastin. Stenbeck är en av de där stora svenska familjerna, den bakom investmentbolaget Kinnevik, lika mäktig som tystlåten. Stenbeckarna välte det svenska både tv- och telefonmonopolen, skickade upp satelliter på 80-talet och revolutionerade medieutbudet, men pratar sällan själva med tidningarna. Det som kommer ut är berättelserna om jular i alpbyn Gstaad, om yachter och hästgårdar, om att röra ner en hink rysk kaviar i potatismoset som vickning.
När arvtagerskan Sophie Stenbeck nu plötsligt berättar dynastins historia ser de ärvda privilegierna inte lika ljuvliga ut.
Jan Stenbeck, den karismatiske pappan som startade och börsnoterade fler företag än någon annan svensk, åt och drack sig ensam till döds, bara 59 år gammal. När infarkten kom var det sista han gjorde att propsa på att åka till en exklusivare amerikansk institution i Frankrike, istället för att söka akutvård på närmaste sjukhus.
Dottern Christina förlorade i samma veva även sin mamma, och fick oförberedd och 24 år gammal ta över den snåriga megakoncernen och pappans alla problem i dotcom-kraschen. Hennes ena bror var svårt alkoholiserad och vägrade ta emot hjälp, hennes andra dog även han ung, i felskött diabetes. Christina har i dag avsagt sig alla uppdrag i Kinnevik, och har lämnat Sverige. Hon säger sig vilja fokusera på sin egen familj, kanske skydda dem från samma öde.
Vår tid har varit besatt av att analysera medfödda privilegier. Ett arv, ett efternamn eller iallafall någon på insidan har verkat nödvändigt för att göra någonting alls med sitt liv, verkar sanningen i sociala medier vara. Lanseringen av begreppet “nepo baby” förra året krönte ett decennium av spekulationer om vem som fått vad gratis och vilken räkmacka som glidit vartåt. Sådana som jag, födda på Östermalm, har fått passa oss. Spelet har upptäckts vara riggat och faktumet driver statusintresserade människor på internet till vansinne.
Stenbeck-dokumentären visar den andra sidan av det där med arv, en destruktiv dynamik som kan uppstå i alla samhällsklasser, men som verkar späs på av pengar. Stenbeck är knappast ensamma, flera andra av de där stora svenska familjerna har samma problem. Och när den sista i kullen, den okända sonen Felix Granander, på sin 18-årsdag plötsligt får tillgång till flera hundra miljoner kronor, hamnar han i princip omedelbart i ett rasande drog- och alkoholmissbruk. Dynastin påminner om de privilegier som är svårare att fotografera, att det som borde väcka avund sällan är det som fastnar på bild.