Skugglivet är tortyr för Sameer och en plåga för vårt samhälle
Samma morgon som tidningarna rapporterar om senaste migrationsuppgörelsen med dess juridiska detaljer, politiska spel och avgörande betydelse i nästa val, träffar jag palestiniern Sameer.
Allt handlar om honom.
Tusen och åter tusen Sameer lever i vårt land. Det är män och kvinnor som kommit hit på snåriga vägar, satsat sina liv på Sverige men som inte är välkomna här.
Sameer ska ut. Han skulle ha lämnat Sverige senast 8 april 2008, för 13 år sedan. Men han har klamrat sig kvar. Han har arbetat, överklagat, hållit sig gömd, överklagat och överklagat.
Berättelsen om Sameer är en berättelse om tortyr. Han har levt i Sverige i 15 år. Det är en tredjedels arbetsliv. Han har blivit man här. Lärt sig svenska. Fått vänner. Förstahandskontrakt på lägenhet i Stockholmsförort. Fru. Barn.
Och hela tiden har han befunnit sig i ett ingenmansland. Han har levt här men inte hört hemma här.
Juridiskt är Sameers status klar. Han ansökte om asyl. Avslag. Utvisningsbeslut.
Juridiken är klar men ändå inte. I Sameers ingenmansland är juridiken en djungel.
Han skulle utvisas. Efterlystes av polisen. Samtidigt arbetade han vitt bland annat som städare på Viking Line. Han var efterlyst och betalade skatt. Efter tre och ett halvt år ville han ansöka om arbetstillstånd. Han måste ansöka från ett annat land. Han for till Oslo för att via vår ambassad där be om arbetstillstånd. Han kom en dag för sent. Ambassaden hade slutat handlägga sådana förfrågningar.
Han flög till Amman i Jordanien. Ansökte om arbetstillstånd i Sverige där han redan arbetade.
Han fick sitt tillstånd. Fortsatte att arbeta som vanligt för samma städfirma. 23 april 2014 förlängde Migrationsverket arbetstillståndet med ytterligare två år.
9 november samma år gifte sig Sameer med Nissrine, en ung kvinna från Marocko som två månader tidigare kommit till Sverige för att hälsa på sin syster.
17 februari 2015 ansökte Nissrine om uppehålls- och arbetstillstånd som anhörig till Sameer.
Elva månader senare, 13 januari 2016, avslog Migrationsverket hennes ansökan.
Nio dagar efter avslaget födde Nissrine sitt och Sameers första barn, en pojke.
Månaden därefter ansökte Sameer om permanent uppehållstillstånd. Han hade ju arbetat i Sverige i tio år, betalat skatt och aldrig haft problem med rättvisan.
Avslag. Han får heller inte något förlängt tvåårigt arbetstillstånd.
Han söker på nytt politisk asyl. Tonvis med inlagor skickas fram och tillbaka mellan Sameer, hans advokat och Migrationsverket.
I november 2017 föder Nissrine parets andra barn, en dotter.
Pappren fortsätter att vandra mellan Sameer, Nissrine, advokater och Migrationsverket. Pass, id-kort och födelsebevis. Sjukvårdsförsäkringar, kopior på bankkort och betygsutdrag. Arbetsgivarintyg, kvittenser och kontrolluppgifter från Skatteverket.
Otroligt hur många papper en människa behöver!
13 december 2019 beslutar Migrationsverket att familjen ska utvisas, Sameer till Palestina, Nissrine och barnen till Marocko.
Hur de ordnar sina liv är inte Sveriges sak.
Sverige har satt ner foten.
Långt nere i det 39-sidiga beslutet finns en upplysning i halvfet stil: Det här beslutet går att överklaga.
Nu är även den möjligheten uttömd. Sameer, Nissrine och deras två barn skulle ha lämnat Sverige 5 april. Då hade det gått 15 år och en månad sedan Sameer sökte asyl första gången.
Vi sitter på en uteservering i centrala Stockholm. Infravärmen under markisen hjälper inte mot den råa kylan och det kalla regnet.
Har det varit värt det? frågar jag. Oron. Stressen. Att aldrig känna sig säker.
Jag lever hellre så här i 50 år till än jag återvänder till Palestina, säger Sameer. Jag vill inte leva i ett arabland. De är diktaturer. Det finns ingen framtid där.
Han vill ge mig papper, detaljer, intyg. Desperata människor är alltid beväpnade med pärmar och bågnande foldrar.
Jag har aldrig begärt ett öre i bidrag! säger han.
Sameers skuggliv är tortyr för honom och en plåga för svenska samhället. Utredningar och beslut och överklaganden och nya omständigheter och icke nya omständigheter. Den svenska statens resurser mot Sameer.
Hemma skummar jag än en gång artiklarna om migrationsöverenskommelsen: en variation på det sätt vi tänkt i åratal nu.
Vi behöver ett nytt sätt att tänka.
Dagens flyktingkris går 100 år tillbaka - Peter