Valet av Meloni kan bli ett avgörande vägskäl för Europa
Västeuropa ser i Italien ut att få sin mest högerextrema regering sedan andra världskriget.
Många känner fasa. Andra känner sig nöjda.
Mycket beror på om man ser den kommande premiärministern Giorgia Meloni som den strängt konservativa politiker hon är i dag eller framförallt ser hennes nyfascistiska rötter.
I grunden är frågeställningen i Italien densamma som i Sverige.
Kan man lita på att Meloni är ärlig när hon säger att hon sedan länge kastats av sig det postfascistiska arvet? Trots att hon vägrar plocka bort den gamla fascistsymbolen, en brinnande fackla, ur partiemblemet.
Kan man lita på Jimmie Åkesson när han säger att inga rester finns kvar av Sverigedemokraternas nynazistiska förflutna?
Svaren på de frågorna är avgörande för hur man betraktar dessa båda och andra högerpopulistiska partier med en brun historia.
Både i Italien och Sverige försökte vänstern skrämma väljarna med de högerextremas rötter snarare än att locka dem med en egen vision. Taktiken misslyckades.
Många väljare litar uppenbarligen på både Meloni och Åkesson när dessa bedyrar att de gamla synderna sedan länge är sonade.
På annat sätt kan man inte tolka att en fjärdedel av italienarna lagt sin röst på Meloni. Liksom att en femtedel av svenskarna röstat på SD.
Avgörande vägval för Europa
Dessutom har ytterligare knappa 20 procent av italienarna röstat på andra högerpartier som befinner sig lika långt ut på högerkanten som SD.
Med Meloni får Italien sin första högerextrema ledare sedan diktatorn Benito Mussolini. Det kan visa sig vara ett avgörande vägval för Europa.
Jag minns vilket ramaskri det väckte när österrikiska högerpopulisterna FPÖ, också de med nazirötter, fick komma med i de konservativas koalitionsregering 1999. EU reste sig som en man och inledde en diplomatisk bojkott av Österrike som varade i ett halvår.
Jag minns också vilket liv det blev när Marine Le Pens Nationella Fronten, numera Nationell Samling, blev största parti i det franska EU-valet 2014 med sina dryga 25 procent.
Nu hör jag ingen större upprördhet över att Italiens bröder blir största parti. Folk rycker mest på axlarna. Vi har helt enkelt vant oss vid högerextrema partiers framgångar i Europa. Och accepterat dem.
Symptomatiskt är att framförallt de yngre väljarna utan några större reservation röstar på både Melonis Italienska bröder och på SD. Många verkar inte ens känna till partiernas bakgrund.
Goda relationer med Putin
Meloni är mycket medveten om att hennes seger väcker stor oro runtom i Europa. Redan i valrörelsen spelade hon in ett videomeddelande på tre olika språk riktat till övriga Europa där hon bedyrande att fascismen var något Fratelli d´Italia lämnat bakom sig.
Hon har också i valrörelsen lovat att Italien ska fortsätta stötta Ukraina och sanktionerna mot Ryssland.
Men eftersom båda hennes koalitionspartners Matteo Salvini från Lega och Silvio Berlusconi från Forza Italia har nära och goda relationer med president Putin så finns det starka frågetecken som väntar på att rätas ut.
Meloni har dessutom en bakgrund som stark EU-skeptiker så frågan är hur mycket hennes nya linje är en omvändelse under galgen för att locka fler väljare.
Europa kommer inte att lyssna så mycket på vad hon säger utan mer följa vad den nya italienska regeringen gör när den väl tillträtt.
Större sensation
De gick till val som en allians men utan ett tydligt program om vilken politik de ska genomföra. Men det handlar om att stoppa invandringen, sänka skatterna, inskränka aborträtten och de homosexuellas rättigheter.
Italienska regeringsförhandlingar brukar inte gå i rekordfart så det återstår att se när Italien kan svära in sin första kvinnliga premiärminister.
Italienska regeringar brukar inte heller bli särskilt långvariga. Landet har haft över 70 sedan andra världskriget. Snittiden är 13 månader.
Så när Meloni väl tillträder är risken uppenbar att hon inte kommer att sitta hela sin mandatperiod på fem år.
Gör hon det skulle det i så fall vara en större sensation än att hon blev vald.