Parkbänken i Paris är det nya Skara busstation 1997
I coronakrisen har polisen fått nya befogenheter
Paris har lämnat lockdown, men valt den mest människofientliga av kompromisser: att öppna samhället i stort men låta parker, barer och restauranger hålla stängt. Vardagen har alltså utvecklats till en jakt på en säker plats att träffa vänner och dricka ett glas utan att bryta mot reglerna. Det är ett heltidsjobb, ska det visa sig. Och man behöver medmänniskornas list.
En vän som jag inte sett på flera månader föreslår take away-mat och middag vid kanalen. Promenadstråket längs Canal St Martin i östra Paris fylldes snabbt av vin-picknickar med karantänbleka ben dinglande mot vattnet efter att de franska restriktionerna började mjukas upp. Vi sätter oss med våra enchiladas och slabbiga mexikanska öl på ett ställe där vi är ganska ensamma. Vattnet ligger blankt som en spegel, det inbjuder nästan till ett kvällsdopp.
Efter några minuter kommer en kvinna gående och sänker sitt munskydd: ”Polisen är på väg, var beredda” är hennes enda budskap innan hon fortsätter vidare.
Kanske hundra meter bort spatserar tre poliskonstaplar i ett självsäkert våldsmonopol-tempo emot oss. Vi dricker upp slattarna av ölen, packar ihop och slänger våra rester i närmsta soptunna. När poliserna är framme har vi sopat bort alla spår.
Det är normalt sett inte olagligt att dricka alkohol på allmän plats i Frankrike så länge man inte stör någon, men under coronakrisen har nya befogenheter tilldelats ordningsmakten.
”Elfte och tjugonde arrondissementet är bra för utomhushäng”, säger en kompis en dag när vi pratar på telefon.
Han är tionde generationens parisare, men har de senaste veckorna behövt upptäcka sin stad på nytt.
Några dagar senare träffar jag en granne som jag alltid annars sammanstrålar med på vårt kvartershak. Nu måste vi vara lite mer kreativa. Vi köper varsin öl på snabbköpet just bredvid min port och konstaterar att en av bänkarna utanför huset är ledig.
Den upplevda skillnaden i att läppja på ett glas på en parisisk uteservering och på en parkbänk tio meter därifrån är förbluffande stor. Jag har aldrig känt mig mindre chic.
Vi får sällskap av två äldre afrikanska män, också de med en öl i handen. Den ene har köpt en schweizerkniv som han stolt visar upp. Hans bänksällskap skärskådar förpackningen och säger: ”Den är ju från Tyskland”.
Det blir lite upprört. Jag inhyrs som domare. Mycket riktigt, på förpackningen står att kniven är gjord i Hamburg.
”Det kan ju vara en schweizisk kniv som gjorts i ett annat land”, försöker jag medla.
”Skål”, säger knivmannen nöjt och vi låter våra ölburkar nudda varandra lätt.
Ytterligare en bekant till dem dyker upp, med munskyddet nedfällt under hakan och en cigarett i munnen.
”Sitter ni här och småsuper under ramadan?” frågar han roat.
”Ja, lite måste man allt dricka under de här omständigheterna”, säger mannen med den tyska schweizerkniven.
Jag har svårt att argumentera emot.
Det är tveksamt att jag skulle hamna i samspråk med någon av dem under andra omständigheter. Men nu sitter vi här, fem parisare i periferin som tvingas hitta nya sätt att umgås. Det är något demokratiskt över det.
Den här våren i Paris kretsar samtalen kring vilka kvarter som har öppna ytor med sittplatser för att umgås på; parkbänkar, bouleplaner, kanske en avstängd lekplats utan staket.
Och det känns väldigt bekant, men det tar ett tag innan jag kommer på varför: Det här är som att vara minderårig i småstaden igen och delta i den eviga jakten på ett ställe att festa på och till varje pris undvika polisen.
Parkbänken utanför min lägenhet i Paris är det nya Skara busstation 1997. Satans virus.
Fotnot: På torsdagskvällen meddelade Frankrikes premiärminister att barer och uteserveringar öppnar på måndag.