Här mådde Bergman piss som barn ibland

Joanna Górecka

Elefanter är inte särskilt glömska. Inte jag heller. Jag har aldrig glömt ett namn eller ansikte. Aldrig glömt en oförrätt eller efterrätt. Men. Jag glömmer dagligen (dagligen!) att Ingmar Bergman föddes i Uppsala. Jag glömmer det JÄMT. Jag glömmer det när jag okynnesmatar änderna i Fyrisån med surimi (förlåt), jag glömmer det när jag duckar aromen av braja vid Kvarnen, jag glömmer det till och med när jag nästan blir överkörd av en cykel vid Islandsbron, det vill säga ständigt – jag fattar inte var man ska gå där, så stäm mig.

Och jag tycker inte att vi ska döma mig för hårt. Det är inte mitt fel, förstås. Staden låter mig glömma, varje dag. Genom sin iögonfallande och förvirrande brist på tribut och bildhuggarverk.

Det märks knappt att en av världens mest firade regissörer föddes på Ackis, förälskade sig i film genom maskinistens krypin på Slottsbiografen och sen behöll en nära koppling till Uppis genom både uppväxt och skapande, en tidig Stockholmsflytt till trots.

Nejmen, really. Vad är grejen? Frågan är om Bergman hade kunnat födas någon annanstans i Sverige utan att det skulle märkas redan på infartsvägarna? Tror ni inte, typ, Strängnäs skulle basunera ut det vid stadsgränsen? Tänk, en härlig gräslig slogan om sjudande näringsliv och sjunde inseglet?

Nog för att Bergman blev förälskad och "hittade sitt riktiga hem" på Fårö. Ja, ja, vi vet, vi vet, jag vet, det var på dumma Fårö som han murade in sig med sin firade ångest och sina raukar och sitt creepy hov. Det är Fårö som nu profiterar på pennor med texten "Det är jag som är döden".

Men det var i Uppsala filmintresset tog fart, mitt under den stränga bardomens miserabla pissår. Och är det inte må piss-känslan som är essensen i den bergmanska feelingen, så säg? Dunkla drifter, döda djur och religiösa tvivel.

Äh, Uppsala borde exploatera Bergman mer, suga musten ur märgen. Jag tycker inte att Fanny & Alexander-touren räcker. Jag tycker inte att Ingmar Bergman-gatan räcker. Uppsala borde följa Prags goda exempel. En stad som vet hur man profiterar på sin Kafka. Kafkamuseum! Kafka-kafé! Absinteri! Bar! En bar till!

Lite statyer och monument skulle kanske göra susen? Iallafall en liten bystjävel? En rivig kommunslogan? En megafon på Stora Torget som spelar upp Liv Ullmans Persona-tystnad? Ett kaffebröd?

Det borde märkas. Att här mådde Bergman piss som barn ibland.