”Jag känner mig otrygg bland män”
Mansfritt – en rättighet eller ett steg bakåt?
Publicerad 2016-12-04
På lördagsmorgnarna vallfärdar kvinnor från hela Stockholm till Skärholmens simhall – bara för att få slippa bada med män.
I Västerås har badchefen fått dödshot på grund av könsseparerade badtider.
Men det rosa kvinnogymmet på Södermalm rör inte upp några känslor.
Är mansfritt en rättighet eller tvärtom, ett steg bakåt?
Himlen ljusnar just över hustaken när draperiet dras för fönstren till bassängen. Dolda bakom det kliver ett 50-tal kvinnor ner i vattnet, klädda i baddräkter, burkinis och badmössor. Eftersom Maria Rahimi inte vill visa sig i baddräkt för andra än sin make är detta enda stunden i veckan hon kan plaska runt med sina döttrar Paria, 5 och Saba, 7, som annars får gå hit med pappa.
I hemlandet Afghanistan fick de bara bada i privata pooler bakom höga murar. Maria lärde sig simma först i Sverige.
– Men jag vågade länge bara vara i bassängen där jag nådde botten. Då kom en svensk kvinna fram, ”kom, jag hjälper dig om du sjunker” sa hon. Sen höll hon mig i handen och vi simmade tillsammans ut på djupa delen, säger Maria.
Tänk dig lyckan i att få ta ett simtag för första gången, sträcka ut en trött kropp i ljummet vatten, få klorlukten stickande i näsan.
Kvinnor jag träffar här har tunga jobb inom vården, ont i rygg och muskler. Helgerna upptas av städning och annat hushållsarbete. Förutom den heliga stunden i simhallen på lördagen.
Majoriteten är muslimer, och menar att religionen förbjuder dem att bada med främmande män. En del tar aldrig av slöjan offentligt, förutom på badet.
– Men det handlar inte bara om religion, det är en privat och personlig sak för mig att visa min kropp. Jag känner mig otrygg bland män, säger Nasrin, ursprungligen från Jemen.
Hennes tonårsdotter Basmala, i dag klädd i färgglad baddräkt, badar annars i heltäckande burkini med skolan. Hon nämner de uppmärksammade sextrakasserierna på Eriksdalsbadet i Stockholm.
På grund av tafsande killar har badhuset där beslutat att dela upp bubbelpoolerna.
En för kvinnor och en för män.
Det är en privat och personlig sak för mig att visa min kropp. Jag känner mig otrygg bland män.
Ännu ett exempel på hur man i vårt annars så moderna, jämställda och hen-vurmande samhälle på nytt infört könsseparatism i offentligheten – för att tillmötesgå religion, kultur eller på grund av en allmänt ökad prydhet?
På Skärholmens simhall tycker kvinnorna att de har rätt att få umgås i fred.
Debatten har rasat, och i Västerås mottog badchefen Stefan Tielinen nyligen dödshot om halshuggning efter att ha berättat i SVT:s lokalnyheter om kvinnokvällarna på Lögarängsbadet.
– De har ringt en del stolljockar som är arga för att man tror att det är av religiösa skäl. Men för oss är det varken religion eller kultur som ligger bakom. Vi frågar inte vad våra badgäster har för tro, säger Stefan Tielinen.
På Lögarängsbadet hålls en kvinnokväll i månaden utanför ordinarie öppettider. Efterfrågan kommer från olika håll - däribland svenskfödda kvinnor som tycker att män stirrar eller väsnas.
Stefan Tielinen tror att det finns en ökad prydhet överlag. Det märks på badhusen som ju är intima inrättningar.
– Samhället har förändrats. På 60-talet när jag växte upp var nakenhet inget konstigt, nu vill en del unga inte duscha efter idrotten. Man är rädd för att bli fotad. Vi ser att män inte vill basta nakna heller, säger han.
Vi ser att män inte vill basta nakna heller.
Lögarängsbadet i Västerås hör inte till de simhallar som Diskrimineringsombudsmannen nu har valt att granska. DO:s beslut, som väntas nästa vecka, kan visserligen få betydelse för simhallar runt om i landet, men rör i första hand kvinnotiderna i Malmö och Stockholm. Till exempel på Skärholmens simhall och Liljeholmsbadet.
Det sistnämnda gamla arbetarbadet, som ligger på den så kallade pk-elitens Södermalm, är numera stängt på grund av renoveringsbehov, men hade i årtionden mansdagar och kvinnodagar i bassängen.
Utan att någon brydde sig nämnvärt.
Inte heller ser man proteststormar mot det privata rosa kvinnogymmet ett stenkast därifrån. Kvinnor kan där träna ”Kick Ass Mamas” och åka på yogaresor till Khao Lak för 16 000 kronor. Den som har pengar kan såklart välja mansfria miljöer.
Den som har pengar kan såklart välja mansfria miljöer.
Ramaskri vållade däremot nyheten om att den islamiska Al-Azhaarskolan i Vällingby får grönt ljus för könsuppdelade idrottslektioner. Utbildningsminister Gustaf Fridolin var kritisk och lovade lagändring.
Diskussion blev det även i våras kring att Migrationsverket funderade på att införa kvinnozoner på asylboenden, efter rapporter om övergrepp.
När jag ringer och frågar nu, ett halvår senare, visar det sig ha landat i lokala aktiviteter för kvinnor. Som filmkvällar eller bakning. Ibland erbjuds lägenheter för särskilt utsatta personer.
Men på andra håll har man sett sig tvungen att införa speciella platser för enbart tjejer – på grund av att männen tagit över.
I Hjulsta i norra Stockholm skulle till exempel fritidsgården Hjuset med sin speciella tjejprofil ha dragit igång första september i år. Tre dagar i veckan öppen enbart för flickor, med kvinnlig personal.
Men natten innan invigningen brann det. Lokalerna renoveras fortfarande.
Rafif Makboul, verksamhetsansvarig, menar att många i förväg störde sig på ”tjejgården” och missförstod syftet.
– Det handlar inte om att separera utan skapa forum där tjejer kan diskutera normer som påverkar dem i dag. Det är en del av vårt arbete för jämställdhet. Vi har ingen ”tjejverksamhet” som bakning eller pyssel, säger hon.
Att locka tjejer till fritidsgårdar är ett rikstäckande problem. Men i en rapport från förra året vittnar fritidsledare och kvinnoföreningar i Hjulsta-Tensta också om att något har hänt det senaste decenniet:
Pojkar och flickor i området lever allt mer åtskilda. Fler familjer kontrollerar döttrarna hårt: de kan ha tio minuter på sig att komma hem efter skolan, annars blir det reprimander.
Bland killarna som hänger ute på kvällarna har däremot en ”machokultur” brett ut sig, med romantisering av våld och droger.
– Många föräldrar håller lite mer på sina döttrar, vill skydda dem. De straffas ju på så vis för att de sköter sig, säger Rafif Makboul.
Många föräldrar håller lite mer på sina döttrar, vill skydda dem.
Det var alltså för att locka flickorna ut ur hemmen som fritidsgården Hjusets könsprofil kom till. För att ge dem en andpaus från killdominansen och kraven.
Även kvinnosimmet i Skärholmen är för många veckans enda fritidsaktivitet. Andra menar att de är här för att slappna av, omgivna av enbart kvinnor.
– Annars sitter det åtta män här i bubbelpoolen, säger Afrah, som ibland går även på blandade badtider.
Leila, som bor på Södermalm, simmar fram till mig. Hon har lite mascara utsmetad under ögonen och en tung guldkedja runt halsen, och hon tror att många skulle vilja se att kvinnosimmet försvann – inte minst konservativa muslimska män:
– Det finns de som har åsikter om till exempel oss muslimska kvinnor som är skilda. De tycker att det är ”dålig kvalitet” på kvinnor som badar här.
Ökad simkunnighet i utsatta grupper brukar lyftas fram som ett argument för separata bad. Men hur många skulle egentligen drabbas om man tog bort kvinnosimmet?
Det vet man inte. Det finns ingen forskning eller undersökningar om det här, menar Mehrdad Darvishpour, docent i socialt arbete vid Mälardalens högskola.
Han forskar själv om etnicitet, genus och heder och tycker att offentliga samhället borde markera att vi inte särar på kvinnor och män i Sverige. Inte minst för att värna barnens rättigheter. Flickor som förbjuds bada med pojkar har ju till skillnad från vuxna inget val.
Vad kommer annars härnäst, separata skolor?
– Vad kommer annars härnäst, separata skolor? Det är en liten grupp av muslimer som är så fanatiska att de hindrar flickor från att gå till ett blandat bad i Sverige. Ska vi acceptera att en fanatisk tolkning av islam får diktera villlkoren? säger han.
Men i Skärholmens simhall är oron stor inför DO:s beslut, som eventuellt kan leda till att badtiden tas bort.
– Vi kommer demonstrera. Vi kommer inte gå med på det, säger Nasrin.
– I mitt hemland fick jag aldrig chansen att lära mig simma, och nu ska Sverige också ta ifrån mig den?