Förvånad om 68-åringen fälls för mord
HELSINGBORG. Åklagaren gör sitt yttersta för att hitta blottor i 68-åringens berättelse.
Och nog finns det motsägelsefulla ögonblick, men på den avgörande punkten vägrar han att vika:
Det var hans liv – eller brödernas.
Säkerhetssalen i Helsingborgs tingsrätt, dag 3.
Det avgörande ögonblicket är inne. Att det är den åtalade personen och ingen annan som har skjutit ihjäl två unga män vet vi, det är inte den frågan som denna rättegång handlar om.
Den handlar om huruvida mannen har gjort sig skyldig till mord – eller om de två skotten utgör nödvärn.
Åklagare Kerstin Eriksson tar sats:
– Du säger att du minns att männen bar masker då de kom hem till ditt hus?
Det är uppenbart vad hon är ute efter. Om bröderna nu var maskerade, hur kunde mannen då veta att det var de som stod utanför i den mörka oktobernatten?
Och om han egentligen inte visste att det var dessa män som tidigare misshandlat och trakasserat honom som nu stod utanför dörren, så faller en viktig del av hans rätt till nödvärn.
68-åringen, klädd i mörkblå skjorta, proper, tar ett djupt andetag, samlar sig innan han svarar.
– Jag hade bara fyra, fem sekunder på mig. De skriker öppna och att vi ska slå ihjäl dig. Jag var säker på att det var dem.
Tänk om du minns fel? fortsätter åklagaren.
– Jag har gått igenom händelseförloppet så många gånger. Jag hade inget val. Det var deras liv eller mitt.
– Du har inte berättat om maskerna i förhör?
Mannen ser uppgiven ut. Tittar tomt ut i salen, sekund läggs till sekund innan han svarar. "Jag berättar det jag minns".
Åklagaren hittar ännu en blotta. I förhör har mannen sagt att han inte kände igen dem. Nu säger han att han var i chock då han förhördes.
– Fanns det någon anledning att inte säga som det var? vill åklagaren veta.
– Inga kommentarer.
Ja, nog kan det vara så att han har friserat sin berättelse. Men det är de två åklagarna som har bevisbördan, som ska övertyga rätten om att det handlar om två mord.
Och efter en timmes förhör har Kerstin Eriksson ännu inte lyckats slå hans berättelse i bitar. Visst, han trasslar till det för sig, men inte i den avgörande frågan. Han viker inte en millimeter.
Försvarsadvokat Lars Kruse säger att hans klient börjar bli trött och behöver rast. Rutinerat, för efter pausen är hans klient mer fåordig. Har han blivit instruerad att säga så lite som möjligt?
Ju mer en person pratar, desto större är ju risken för att den snärjer in sig.
Det är varmt och kvavt i salen och i de tre raderna med stolar för åhörare finns inte en plats ledig. Journalister och invånare i Helsingborg lyssnar intresserat.
Visst, det går att, som åklagarna gör, hävda att det vore en bra idé att skjuta ett varningsskott. Men då hade han bara haft en patron kvar i hagelgeväret mot två angripare som redan slagit sönder fönstret i hans hus och som var beväpnade med järnrör och kniv.
Är det verkligen rimligt att kräva att en människa ska fungera rationellt under en sådan extremt pressande situation och på några sekunder göra relevanta juridiska överväganden?
Vi ska minnas att lagen tar stor hänsyn till rätten till självförsvar. Våldet som används får till och med vara oförsvarligt, så länge det inte är "uppenbart oförsvarligt".
Och även om våldet har varit uppenbart oförsvarligt kan den åtalade gå fri. Det kallas nödvärnsexcess och betyder att den som försvarat sig "svårligen kunnat besinna sig".
Det är egentligen dumdristigt att spekulera i hur domstolen kommer att bedöma detta mål. De juridiska frågorna är svåra.
Men när rätten bryter för lunch och jag står nere vid vattnet och tittar genom diset på Helsingör på andra sidan sundet kommer jag på mig själv med att tänka att jag skulle bli förvånad om mannen fälls för mord.