Det finns inget lyckligt slut på den här katastroffilmen
På söndag börjar klimattoppmötet COP24 i polska Katowice och jag undrar bara: känner ni peppen?!
Det gör av allt att döma det polska statliga kolbolaget Jastrzębska Spółka Węglowa, som är en av sju sponsorerna till mötet. Katowice ligger i Polens södra gruvregion och kallas ibland landets kolhuvudstad. Polen producerar 70 procent av EU:s kol och JSW står för en sjättedel av det, vilket gör företaget till en av Europas största utsläppsbovar. Nu ska företaget sponsra elbussarna som forslar COP24-deltagare mellan mötesplatserna och själva delta i panelsamtal under mötesdagarna.
Det finns satiriker som aldrig når upp till den typen av verkshöjd på sina skämt.
Tyvärr är det ju så med klimatkrisen att man inte kan välja bort de sämsta delarna. Vi har vad vi har med oss in i mötet i Katowice: korrumperade kolberoende stater, klimatförnekare på några av världens högsta ämbeten och hårdnackade kapitalister som menar att marknaden bäst löser klimatkrisen.
Jag läser själv gärna liberala klimatkramare i jakt på optimism, eftersom det lär bli inom ramen för nuvarande ekonomiskt system som vi kommer att föra de närmsta årens kamp mot den globala uppvärmningen. Det är emellanåt en mycket nedslående sysselsättning.
I veckan ägnade kolumnistkollegan Johan Norberg sin spalt åt att berätta att 300 000 nya asiater flyger varje dag och att valet som flygvägrande svenskar gjort därför inte har någon effekt, annat än på samvetet. Det är väl att betrakta som en kunskap de flesta svenskar besitter, detta att Sverige med 10 miljoner invånare är en ganska liten spelare globalt. Det hindrar inte mängder med salongsliberaler från att sopsortera, köra elbil och äta allt mer vegetariskt, även om de vet att det inte kommer att ha några märkbara effekter på de globala koldioxidutsläppen.
Att den liberala individkulten inte lyckats bygga ett bättre case kring den enskildes ansvar i klimatkrisen är förstås olyckligt, men kanske fångar Mattias Svensson upp det överordnade målet bäst när han ställer olika klimatåtgärder mot varandra i en läsvärd essä publicerad hos Timbro: ”Om jag exempelvis fick välja på att leva mina återstående decennier i en grön planekonomi eller i ett hyggligt fritt och demokratiskt samhälle på en allt varmare planet med försurade världshav, så skulle jag välja det sistnämnda”.
Man får beundra den intellektuella hederligheten i att så krasst uttrycka det som många av världens ledare mest mumlar om: Ovillkorlig pragmatism, det vill säga alla tänkbara insatser – frivilliga och påtvingade – för att stoppa den globala uppvärmningen och säkra mänsklighetens fortlevnad kan aldrig gå före det frihetliga grundackordet.
Nu är ju för all del en varmare planet med försurade världshav ett tillstånd som borgar för just de konflikter som sätter också demokratiska samhällen ur spel. Men det är en behändig bild att ha med sig in i civilisationens sista avgörande strid.
Vi är många som är beredda att ompröva alla våra ideologiska käpphästar och tillfälligt omfamna vilket ekonomiskt system som helst som kan garantera framtida generationers överlevnad. Alternativet är, hur man än vrider och vänder på det, sämre.
Klimatmötet i Katowice kommer oavsett att konfronteras med större problem än renläriga libertarianer; nedärvd korruption i utvecklingsländer, global ekonomisk ojämlikhet och statliga polska kolbolag står alla direkt eller indirekt i vägen för att rädda planeten.
Få experter tror att mötet i Polen kommer att bli en succé. Världen är, absurt nog, för splittrad i frågan om sin egen överlevnad.
Nej. Det finns just nu inget lyckligt slut på den här katastroffilmen.