Efter tjugo år har jag träningsvärk i hjärtat
Jag har stått vid horisonten i hela mitt liv.
Från barnhemmet i Sydkorea, via skolgården i Sölvesborg till trottoarerna vid Folkets park i Malmö.
Jag har alltid klarat mig, men jag vet inte om jag kommer att klara mig.
För det spelar liksom ingen roll att jag har läst sju år på högskola, folkhögskola och universitet och lärt mig varenda vetenskaplig teori. Eller att jag har skrivit artiklar och fått brev från läsare som säger att jag gör skillnad. Det spelar inte någon roll att jag har skrivit en bok som har hyllats av kritikerna.
Det är något som jagar mig.
Snart kommer en målsökande sharknado och sliter mig i småbitar. Snart öppnar sig ett slukhål och spolar ner mig i underjorden. Snart är det någon som väcker mig och säger att bluffen är synad.
När ska de komma på mig? Jag tror att det är klassresenärens hjärnspöke. En känsla av att jag inte har förtjänat min plats. Att jag egentligen inte hör hemma här, utan borde kastas tillbaka till 00-talet när jag delade ut tidningar om natten i stället för att skriva i dem.
Innerst inne vet jag att jag duger, ändå sitter jag här och våndas. Jag borde skriva om något som angår alla. Om förföljelsen av hbtq-personer, att vårt välfärdssystem faller i bitar eller att främlingsfientligheten ökar.
Men jag kan inte. Jag får inte ur mig några ord.
För jag har träningsvärk i hjärtat.
Jag har satsat allt för att visa att jag klarar saker. I tjugo år har jag drömt om att trycka upp ett förlagskontrakt i ansiktet på mina gamla mobbare och skrika till dem att jag blev något och att de inte lyckades förstöra mitt liv.
I allt det där, i jakten på framgång och flykten från hjärnspökena, har jag glömt att livet inte handlar om revansch, utan om kärlek.
Så hände det. En dag stod du bara där på uteserveringen med blommor i håret, spelade min absoluta favoritmusik och såg ut som en ängel. Jag hälsade och tackade, sedan sprang jag hem genom natten och postade ett brev med en present och ett Håkan Hellström-citat.
I helgen såg vi honom tillsammans i Köpenhamn. Du hade sjömansklänning, jag darrade av glädje. Mina vener kolsyrades när Håkan gick fram, pekade på mig, hälsade glatt, gav mig tummen upp och berömde din klänning.
Kanske dog jag där och då. Eller är jag mitt uppe i en förfest till himlen. Så jag måste våga.
Jag vet, bara dårar rusar in. Bara ynkryggar säger det på annat vis än i ett rum med inga andra.
En amatör kanske skriver ett sms. En pajas skriver det på Facebook. Ett barn ber en kompis att säga det. Och jag, jag skriver det i tidningen.
Men mitt sargade hjärta vet inte bättre.
I. Du är det finaste jag vet.
Way out west 1
I helgen är det Way out west. Efter att ha sett Håkan Hellström senast kan jag varmt rekommendera hans kommande spelning. Okej att jag är fundamentalist, men även detta ägg klarar av att se nyanser. Jag vill påstå att han har sitt bästa liveset på flera år.
Way out west 2
Spelar gör även Sixto Rodriguez, stjärnan i den Oscarsbelönade dokumentärfilmen ”Searching for Sugar man”. Jag såg honom live i fredags. Han var knappt kapabel att göra covers på sina egna låtar. Det skär i hjärtat att redan nu berätta att ni kommer att bli besvikna.
