Inte undra på att kulturlivet är så likriktat
Vet inte vad man kan förvänta sig, men jag trodde nog att det skulle bli nån diskussion kring rapporten som Myndigheten för kulturanalys släppte i torsdags.
Kort sammanfattat: den politiska styrningen av konsten har varit ännu större än vad till och med vi som länge varit kritiska kunnat föreställa oss.
Kulturens uppgift, menar Kulturrådet, är att ”främja vissa perspektiv och olika gruppers rättigheter”. Den ska verka normbrytande och arbeta för mångfald och hållbar utveckling. Den som lyfter hbtq-frågor ska understödjas särskilt; alla ansökningar ”behöver inte ha fokus på hbtq”, men de som har det ”prioriteras”. Liknande formuleringar finns om jämställdheten.
Klass är dock inte ett tema.
Kulturskaparna, ekonomiskt sköra och ideologiskt spröda, uppger att de anpassat sig. De ansöker om medel för att laga det innehåll som staten för stunden intresserar sig för. Inte undra på att kulturlivet är så likriktat, syrefattigt och en ständig måltavla för dem som älskar att hata ”pk-eliten”.
Samma dag som Kulturanalys släppte sin rapport stämde Jonas Bergström på Folkbladet upp i en klagovisa om radions sommarvärdar. Det är fler som bor utomlands än i Norrland, har han räknat ut. Och ingen representerar ett arbetaryrke.
Sommar i P1 är kanske inte rätta forumet att skipa social rättvisa, men Bergström famlar efter nåt väsentligt: i medierna såväl som i kulturen lyser kroppsarbetarna med sin frånvaro – de är cirka 40 procent av löntagarna, det är en skaplig ”minoritet”. Det är medelklassens värld och värderingar som ges företräde.
Den här intresseboulevarden är ett minst lika stort problem som åsiktskorridoren.
Medieforskarna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt har räknat på samhällsklassernas representation i tv år 2015 (se antologin Klass i Sverige, 2021). Av de personer som förekom i tv var 11 procent arbetare, 70 procent tillhörde medelklassen och resten makteliten. Arbetare var dessutom stereotypt och negativt skildrade, de var ”de andra” och förekom oftare i dokusåporna än i nyheterna.
Jag vill inte vifta med kvoteringshäftet som nån dogmatisk identitetspolitiker, men det är konstigt att denna ”symboliska utplåning” inte leder till diskussion. En uppsjö internationella studier visar att det progressiva etablissemangets negligering av arbetarklassen, eller rakt av hån, föder högerpopulism. Den som saknar representation i medierna, kulturen och politiken blir förödmjukad, uppgiven, förbannad.
Jag menar ju att det vare sig är kulturpolitikens eller mediernas uppgift att bekämpa högerpopulismen; man ska inte ha några uppdrag eller lojaliteter alls. Men ändå – de som saknar förståelse för klass borde prata med något mindre bokstäver om allas vårt behov av ”mångfald”.