Politikerna visste inte att riksdagsledamöter kopplas till kriminella klaner
Den femtioelfte debatten om gängmord hölls i dag i plenisalen.
En show i vilken alla höll sig till manus och som möjligen hade blivit festligare om deltagarna hade känt till att Aftonbladet senare skulle avslöja att fyra riksdagsledamöter enligt polisens underrättelser har nära kopplingar till kriminella klaner.
Mitt i debatten passade liberalen Johan Pehrson på att sträcka ut armarna och generöst påpeka att inga är mer lämpade för en pakt mot gängbrottsligheten än "vi i den här församlingen".
Ja, vem vet, kanske finns inside information om släktbaserade, brottsliga nätverk att hämta i någon av riksdagens vindlande korridorer?
Kanske har någon nuvarande eller före detta ledamot bättre koll på fenomenet än vad som är nyttigt för förtroendet för politikerna och för Sveriges säkerhet.
Kanske är det rent av så att en och annan motion lagts med dunkla motiv, någon justitieminister utsatts för diskreta försök till påverkan eller information läckt till en gängledare.
Pehrson, liberalen, en trevlig karl och rutinerad politiker, hade dock annat att tänka på än eventuell infiltration i den lagstiftande församlingen.
Han stod i talarstolen och tog i för kung och fosterland då han med en tordönsstämma som passade i sammanhanget krävde att brottslingarna ska jagas skoningslöst.
När jag i förra veckan senast träffade honom tvingades han slokörat lufsa bakom Ulf Kristersson och Ebba Busch som solade sig i fotoblixtrarna utanför riksdagshuset tillsammans med en inbjuden dansk politiker.
Nu hade självförtroendet återvänt och Pehrson trivdes som ett barn på julafton i ett hyfsat nyktert hem i en debatt som han själv hade tagit initiativet till.
Det satt 16 personer på åhörarläktaren. Ungefär lika många på ledamöternas platser. Det kanske låter som en sömnig siffra, men tro mig, det är betydligt glesare i kammaren då jordbruksutskottet ska älta ändringar i någon EU-förordning om ekologisk produktion.
Inrikesminister Mikael Damberg tog över. Regeringen har gjort jättemycket. Regeringen ska göra ännu mer.
– För lite, kontrade moderaten Johan Forssell.
– Utvisa fler utlänningar, mässade Adam Marttinen, SD.
– Vi har misslyckats, medgav centerpartisten Johan Hedin med en ödmjuk klarsynthet som är ovanlig i samtidens politik.
Siffror kom och gick. 228 skjutningar och 125 sprängningar de första sex månaderna i år. Det är inte rolig statistik. Inga jämförbara länder upplever någonting liknande. Grannländerna pratar varnande om "den svenska situationen".
– Fler poliser, krävde kristdemokraten Andreas Carlson.
– Rusta upp förorterna, fräste vänsterpartisten Linda Snecker.
– Barnen behöver stöd i skolan, mumlade Johanna Öfverbeck, MP.
Jag tittade bort mot åhörarläktaren. Antalet besökare hade sjunkit till tio.
Samtliga inblandade sa samma saker som de sa i den förra debatten om grov kriminalitet. Och den förförra. Och den förförrförra.
Tillställningen var endast marginellt mindre förutsägbar än att Ronaldo skulle göra mål då Sverige tog emot Portugal i fotboll för några veckor sedan.
Onekligen hade det kunnat bli mer underhållande om Aftonbladets nyhet hade kommit några timmar tidigare.
Enligt en intern polisrapport har en socialdemokrat och en moderat med kopplingar till Södertäljenätverket, en sällsynt obehaglig organisation med allt från mord till utpressning i bagaget, tidigare varit riksdagsledamöter.
En kristdemokrat sitter fortfarande. Och en fjärde, som har representerat M, bedöms vara "intressant".
Men avslöjandet låg ännu i den framtid vi inte vet mycket om och politikerna ägnade sig åt att begära replik på varandra för att kunna fortsätta idisslandet av sina väl inrepeterade argument.
– Endast en ny regering kan ge Sverige ett nytt ledarskap, sade kristdemokraten och såg ut som att han klämt ur sig någonting briljant.
Måtte ingen påpeka för honom att det var lika insiktsfullt som att säga att det krävs en telefon för att prata i telefon.
Jag höll på att somna, men väcktes ur koman av ett något virrigt bråk i tredje debattrundan mellan liberalen och moderaten som följdes upp av en något mer begriplig osämja mellan centerpartisten och kristdemokraten.
Satt inte de fyra partierna i samma regering nyss?
Tillställningen avslutades efter två timmar med att Damberg hotade med att väldigt många fler nya lagar är på gång, vilket är en socialdemokratisk omskrivning för att rättssäkerheten är på väg ner i papperskorgen.
Antalet besökare hade sjunkit till två beundransvärt tålmodiga äldre damer.
Det mest spännande som hände var att talman Andreas Norlén plötsligt var som insugen i ett svart hål och ersatt av förste vice talman, Åsa Lindestam.