De många välmenande jobbar obekymrade på
Medan krismedvetna migrationsminister Morgan Johansson på måndagsmorgonen mötte ensamkommande flyktingbarn i Malmö satt det välmenande Sverige i ett kvavt föreläsningsrum på Jakobsbergsgatan i Stockholm för att ta del av ny forskning.
Rubriken: Hur har det gått för de ensamkommande flyktingbarnen?
Svaret; Inte så tokigt.
Åtminstone bättre än vad professor i nationalekonom Eskil Wadensjö föreställde sig när han med en forskarkollega började undersöka de närmare 10 000 som kom mellan 2003 och 2012. Färre har jobb, jämfört med svenska ungdomar. Svårast är det för flickorna.
Intressant: ensamkommande flyktingbarn klarar sig bättre än de som kommit med sina föräldrar. Särskilt pojkar från Afghanistan. I synnerhet de som kom i tidigare tonåren, 13 eller 14 år gamla, och finns i Stockholm.
Varför det är så har vi bara hypoteser om, sa Eskil Wadensjö på knarrig skånska. För att de är särskilt handlingskraftiga? Känner ett åtagande för familjen? De som växer upp i familjehem får lättare starkare band till Sverige.
Vilken nytta gör hans forskning?
Larmet har gått. Tolvtusen barn väntas komma i år. Undantagstillstånd efterlysts. Framförallt Malmö måste trolla med knäna då 40 barn står på tröskeln varje dag.
Ingenting av detta berörs i det kvava rummet på Jakobsbergsgatan, där vi sitter inbjudna av SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Jag räknar till minst 60 personer, de flesta kvinnor. Vi är det välmenande välavlönade Sverige: kommunaltjänstemän, socialstyrelseanställda, departementsfolk, forskare, politiker.
Hm, nickar vi.
Varligt tassar samtalet kring hur Sverige ska bli ännu bättre på att ta hand om de ensamkommande barnen. Särskilt flickorna, som inte får jobb och dessutom mycket oftare vårdas för psykisk ohälsa. Och barnen utan skolbakgrund, i en tuffare skola då till och med idrott kräver teoriplugg om det ska bli betyg? Vad gör vi?
"Mer emotionellt stöd i vardagen", säger Katarina Munier, samordnare vid Socialstyrelsen.
"Vi jobbar med tillit", säger Liselott Vahermägi, kommunpolitiker i Nynäshamn.
Jag läser sedan om migrationsministern som skyndat till Malmö för att uppmärksamma krisen. Han lovade återigen statligt stöd till boende för flyktingbarnen som i detta nu travas på improviserade boenden.
Och jag tänker att det är något fantastiskt med denna sensommarmorgon, med de många välmenande som söker kunskap, tar fram siffror, obekymrade jobbar på, vill bli bättre. Och att det är något att vara stolt över.