Om Muller lyckas rädda Saab blir han unik i svensk industrihistoria
Det har aldrig hänt att ett storföretag i Saabs svåra situation har räddats.
Tyvärr.
I den obarmhärtiga marknadsekonomin finns inga kurirer som i sista stund rusar in med en påse pengar med resultatet att en månads löner kan betalas ut, några underleverantörer äntligen får betalt – och kunderna börjar köpa Saab som aldrig förr.
I går eftermiddag ringde jag tre gamla näringsministrar, centerpartisten Nils G Åsling och socialdemokraterna Thage G Peterson och Björn Rosengren. Tillsammans har de 16 års erfarenhet av industri- och näringspolitik, ett uppdrag som alltid var viktigt, ofta dramatiskt men inte alltid skojigt.
– Sex låånga år, säger Peterson om sin tid.
Ingen av dem kan minnas att ett företag i Saabs läge räddades.
Nils G Åsling, som tjänade i de borgerliga regeringarna andra halvan av 1970-talet och de två första åren på 80-talet har blivit ett begrepp.
Han var industriminister i den första borgerliga regeringen efter 43 års socialdemokratiskt regeringsinnehav. Tyvärr – för borgarna – fick de makten när en fruktansvärd lågkonjunktur vällde in över Sverige. Åsling skyfflade statliga stödpengar till näringslivet, bland annat 35 miljarder till varven som fick stänga i alla fall.
Sedan dess har varenda svensk näringsminister haft ångest när han eller hon tänkt på ”industriakuten”, som Åslings flod av bidragspengar kallades. Det är sannolikt en delförklaring till att Åslings partikamrat, nuvarande näringsministern Maud Olofsson, låter så genuint iskall varje gång stöd till Saab kommer på tal.
Nils G Åsling är en smula misshandlad av historien. Genom sina åtgärder räddade han i alla fall en annan gren av svenskt näringsliv. Han bildade statliga SSAB som rekonstruerade den konkursmässiga stålindustrin.
Åsling efterträddes av Thage G Peterson. Han säger att han inte behöver tänka efter en sekund. Han har aldrig upplevt att ett företag i Saabs läge har funnit en räddare.
– Detta är en tragedi. Varje land som har en bilindustri måste älska sina bilar och köpa dem.
Det har inte svenskarna gjort. Både Volvos och Saabs andelar av hemmamarknaden har sjunkit.
Peterson, industriminister 1982-88, var i den lyckliga positionen att han aldrig behövde fundera på vad han skulle göra om Saab blev bankrutt. Företaget hade fortfarande svenska ägare som dock snart skulle sälja sina aktier till amerikanska General Motors.
Den glade gamängen Björn Rosengren var näringsminister 1998 till 2002. Han kan bara minnas att han ”gick in med någon miljard i SJ” som var illa skött och hade en vidlyftig generaldirektör.
– Efter Åsling var man väldigt försiktig med att lägga in pengar i företag. Jag sålde statliga bolag i stället, bland annat Telia!
Inte heller Rosengren behövde bekymra sig om Saab.
Stora företag får tyvärr sällan uppleva mirakulösa räddningar. Om Victor Muller mot alla odds får ihop några miljarder och kan ge Saab en storhetstid blir han unik, en sann hjälte i svensk industrihistoria.