Varför kom just min pappa aldrig tillbaka?
Vi hörs sällan, jag och min far.
På två decennier har vi aldrig pratat i telefon i längre än fem minuter.
Sist vi sågs var när jag tog studenten. Jag fick 500 kronor och ett handslag.
Jag kan inte förstå det. Pappa var min förebild och min sköld. Han var med på varenda fotbollsträning och match. Vi tittade på fotboll, pratade fotboll, hyllade Ruud Gullit.
Sedan, ingenting.
Framför allt: Nästan ingen frågade om eller varför.
Den här tiden på året brukar det svida. I söndags var det fars dag och i morgon fyller han år.
Samtidigt har jag kommit över antologin ”Ingens mamma”. Tolv kvinnor skriver om barnfrihet, om att välja bort barn.
Och redan där begår jag tankefel. Jag läser Lena Anderssons kapitel. Hon betraktar inte saken som att hon valt bort att bli förälder. Hon har aldrig valt till det.
En annan är Annina Rabe. Hon skriver att hon kan få barn, men hon har aldrig känt någon barnlängtan. Ändå har hon ljugit och sagt att hon är infertil. För att slippa påtryckningar från alla de människor som verkar se tillökning som en skyld- ighet.
Vissa verkar tror att mänskligheten dör ut om en och annan kvinna vägrar mannens säd.
I en värld som redan är överbefolkad.
Nej, det finns inga logiska argument mot barnfrihet. Däremot finns det en sanning.
”Den som vill ha barn behöver inte förklara sig”, skriver Lena Andersson.
Till det vill jag göra ett tillägg. Den KVINNA som vill ha barn behöver inte förklara sig.
Det betyder att mäns barnfrihet inte ifrågasätts, ens om barnen de inte väljer redan är i livet.
Sverige kryllar av pappor som lämnar sina barns framtid åt mammorna. Handlingen är socialt accepterad. En mamma som lämnar; jag vågar inte ens tänka på hur hon bemöts.
Ändå undrar jag varför det var just min pappa som gick ut genom dörren och aldrig kom tillbaka.
Jag ringer upp honom. Tänker att det här är alla glada lögners slut. Att han ska berätta varför han lämnade mig. Att jag ska förklara att jag har älskat honom i smyg.
Han svarar och vi börjar där vi slutade, någon gång på 90-talet. Kvalet till Allsvenskan, sedan VM-kvalet.
Jag försöker, men jag stakar mig. Orden kommer inte. Då jobbar jag ändå med ord.
Vi pratar om ingenting i nio minuter och 26 sekunder. Världsrekord för oss, men ingen törs bryta isen.
Vi säger att vi ska ses nästa gång jag är hemma. Precis som vi gjorde för fem år sedan och lät löftet rinna ut i sanden.
Jag lägger på, torkar sältan från kinderna och tänker att en sådan far ska jag aldrig bli. Att jag skiljer mig från mängden. Jag tror att pappa tänkte likadant när han fick mig.
Så tänker alla, tänker jag.
För alla tycker sig gå emot strömmen.
Det är det som är strömmen.
Superbok 1
”Ingens mamma” är en djupdykning i kvinnors rätt att vara barnfria utan att bli ifrågasatta.
Jane Magnussons bidrag tar inga omvägar: ”Samhället är inte jämställt nog för att locka mig till att ha barn. Jag kan ta satsen i ansiktet och gå vidare.”
Superbok 2
I morgon släpps ”Nyckeln”, den avslutande delen i Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.
Jag har inte längtat så mycket efter en bok sedan … ”Eld”, den andra boken i sviten.