Gustav var ”inte sjuk nog” – nu är han död
”Säkert har jag varit på akuten 20 gånger.”
Och Gustav, 81, var trött på det där. Att åka fram och tillbaka till akuten på Huddinge sjukhus.
Och kanske var han rädd också.
Rädd att han en dag inte skulle hinna fram i tid. Att han skulle bli liggande där hemma på parketten.
Utan att nå telefonen.
Utan att någon skulle komma och hjälpa honom.
Och det var därför som Gustav Lilius, 81, hade sökt ett serviceboende. Han ville bara några meter bort. Han ville till det där servicehuset som han kunde se skymta bakom björkarna från sitt fönster. Till ett servicehus med läkare, sjuksköterskor och en vårdcentral vägg i vägg.
Gustav, 81, ville känna sig trygg.
Jag besökte Gustav Lilius några dagar före jul. Vi hade stämt träff, för att han ville berätta om sina turer med kommunen.
I Sverige är det politiska målet att vi alla ska bo kvar hemma så länge som möjligt. Så länge vi håller ihop. Och när vi inte gör det längre, så blir det att ansöka. Då blir det att vända sig till kommunen och ansöka om ett äldreboende, ett serviceboende, trygghetsboende eller vad det kan vara.
Och Gustav, som hade sökt till det där stället bakom de glittrande björkarna, hade just fått ett avslag.
Ett nej.
Nu var han fly förbannad och i full färd med att författa ett överklagande till länsrätten.
”Jag är ju multi-sjuk”, förklarade han från soffan. ”Jag har allting utom valpsjuka som jag brukar säga”. Och därefter började han räkna upp allt vad han hade. ”Jag är diabetiker och jag har KOL. Jag har kärlkramp, hjärtsvikt och njursvikt. Jag har prostatacancer och jag tömmer själv mina kateter morgon och kväll”.
”Och jag kan inte andas”. Gustav Lilius reste sig, drog iväg ut i köket och började demonstrera sin nebulisator. En sorts andningsmaskin, där han kunde fylla på sina lungor var fjärde timme. ”Det vidgar luftrören”, förklarade han.
”Varför fick du avslag på din ansökan?” frågade jag.
”Jag var för rörlig”, svarade han. ”Jag var inte tillräckligt sjuk och så var det väl andra som ville in”.
Och i kommunens utlåtande kan man läsa hur en biståndshandläggare motiverar beslutet: ”Gustav Lilius omvårdnadsbehov är inte så stort att det motiverar till en plats på äldreboende eller serviceboende”. Och biståndshandläggaren följer kommunpolitikernas riktlinjer när hon fortsätter: ”Sökandes behov kan tillgodoses på att annat sätt. Genom hemtjänstinsatser och trygghetslarm”.
Och var så Gustav Lilius i stället blev erbjuden 2,45 timmars städ och 2,45 timmars tvätt i månaden.
Till en kostnad av 298 kronor.
Stopp, vad händer här? Var inte det där sista lite svårt att förstå?
Jag minns att jag satt och tänkte: Är inte Gustav Lilius allvarligt sjuk? Och hur kan då kommunpolitikerna erbjuda honom en skurtrasa?
Vad har den med hans sjukdom att göra?
Och vad har en biståndshandläggare för kompetens att bedöma en gammal människas hälsotillstånd?
Gustav Lilius hade ju sökt till ett särskilt boende därför att han var sjuk och rädd.
Han var rädd för att han skulle sluta andas.
”Gustav är inget unikt fall”.
Det säger Christer Larsson, läkare på Huddinge vårdcentral, som har tagit emot Gustav många gånger. Gustav Lilius är bara en av många sköra, gamla och multisjuka som åker in och ut till olika sjukhus, berättar han. Till Södersjukhuset, Huddinge sjukhus eller Södertälje sjukhus. ”Där det finns plats.”
Efter några dagar är de gamla ”medicinskt färdigbehandlade” och då bär det hem till bostaden igen. ”Men de kommer snart tillbaka”, säger Christer Larsson. ”Och då är de ännu svagare och ännu sjukare. Tills sist dör de.”
Ja, det blev som Gustav trodde. Som han trodde i sina mörkaste drömmar.
En dag fick han en stroke och föll ihop. Och kanske försökte han nå telefonen eller så råkade han bara riva ner den i fallet. Ingen vet. Det tutade i alla fall upptaget när Gustavs dotter försökte ringa honom dagen därpå. När ingen svarade tog sig barnbarnen in via balkongen och slog ut en fönsterruta.
Och där låg Gustav på golvet.
Han levde. Ja, han levde, men det var knappt.
Så bar det iväg med ambulansen igen.
Den 20 januari 2009 dog Gustav Lilius, 81, på Huddinge sjukhus.