Europas snyggaste land hänger inte med
Det första jag ser, när jag för första gången på tio-tolv år åter besöker Rom, är att i Leonardo da Vinci-flygplatsens ankomsthall finns ett kafé. Du tar en kopp espresso medan du väntar på att din resväska ska komma på bagagebandet.
Bella Italia! Landet där livet är en fest och livsnjuteriet en konstart.
En dag senare gör jag den andra noteringen av betydelse. Min oäkta hustru blir tvungen att skynda till polisstationen på Piazza San Lorenzo in Lucina för att rapportera att ficktjuvar just knyckt hennes plånbok. Kreditkort ska spärras, körkort anmälas stulet.
Jävla Italia! Fan ta tutti banditi!
Italien är speciellt. Det är landet där många kvinnor i åldern 17 till 57 år färdas på motorcykel och vespa. Så satans sexig synen är, när de drar på sig en Prada-designad störthjälm. Det är landet, det sista på jorden, där män klär sig snyggt. Jag dreglar, när jag i skyltfönstren ser linnekostymer i beige och fräckt mönstrade skjortor i ljuvliga kvaliteter. Så läckert! Samtidigt är Rom staden där all flygtrafik kastas in i kaos och tiotusentals turister ställs rådlösa, därför att personalen i det statsägda flygbolaget som har monopol på flygplatsens marktjänster, har bestämt sig för att strejka. Så gammalmodigt!
Jag hörde historien om hur en gång i hedenhös Expressens legendariske utrikeskorrespondent Gunnar Nilsson lämnade över tidningens Romredaktion till den unge löftesrike Anders Ehnmark.
"Var finns arkivet?", frågade Ehnmark.
"Där", pekade Nilsson. Tre mappar med vardera rubrikerna 1) PÅVEN, 2) MAFFIAN och 3) SOPHIA LOREN.
Det räckte för veteranen Nilsson och var Italien i ett nötskal.
Skillnaden fyrtio år senare är marginell. För PÅVEN behövs fortfarande en mapp. Han är visserligen skröplig och rösten spröd och det är lätt att göra sig löjlig över katolicismen. Men den hänger i och anpassar sig. Jag vandrar genom Vatikanstaden och finner både ett internetkafé och en McDonalds.
Mappen MAFFIAN kan däremot droppas i papperskorgen. Under åttio- och nittiotalen drogs hundratals mafiosi inför rätta och en seriemördande maffialedare som Toto Riina sitter fängslad på livstid. Än viktigare är känslan, att i ett land i tiden är gangsterism av maffians slag hopplöst bonnig och omodern.
På SOPHIA LOREN har jag inte riktig koll. Hon har blivit 67. Jag hoppas att hon behållit skönheten och på något sätt också lyckan fast hennes make, den lille demonproducenten Carlo Ponti, dog för en tid sedan.
Emellertid känner jag, att det behövs en ny mapp i Italienarkivet. Nej, inte BERLUSCONI. Hans namn och karriär, pengar, påstådda korruption och befarade politiska konspirationer är genomtröskade ämnen. Vi får vänta och se. Är han en skurk springer han på nöten. Men det är inte uteslutet, att han har en poäng när han säger: "Jag är den störste politikern i världen."
Mappen skulle ha rubriken FRAMTIDEN. Italien har ju i ett par decennier varit en juvel i Europas krona. Inte bara livsnjutande utan disciplinerat och dynamiskt, innovativt och högproduktivt. Leendena är många, måltiderna är långa. I ekonomins toppliga ligger Italien före Storbritannien. Italienarens tro på EU är större än andra européers. Italien har världsledande design och kvalitet på skor och tvättmaskiner, glasögonbågar och racerbilar. Från Trieste utövar italienskt näringsliv inflytande över slovensk, kroatisk och ungersk industri. Skillnaden mellan nord och syd minskar. Sicilien har kommit på fötter. Etna-dalen är en high tech-bygd till vilken Nokia och Ericsson söker sig. Sicilicon Valley.
Italienarens medellivslängd är Europas nästan högsta. Italiens kvinnor startade tidigare än andra europeiska kvinnor att i modern, emanciperad yrkesarbetande anda - och trots påven! - sluta sätta barn till världen. Det finns en älskvärdhet i familjebanden. Troheten är större.
Ändå vill jag hävda, att Italiens framtid inte är ljus. De ekonomiska tillväxttalen är lägre än förr. Bristen på arbetskraft blir akut. I landet som byggde Autostrada di Sole har de stora visionerna dunstat. Det är typiskt, att det fortfarande inte finns en bro till Sicilien fast Messinasundet bara är tre kilometer brett.
Italien är på väg att bli omodernt. Det hänger inte med.
Två observationer: 1) Bara enstaka italienare pratar i mobiltelefon när de rör sig längs gatan. 2) Italienare har inte alls på samma sätt som fransmän de senaste tio åren börjat tala världsspråket engelska med glädje och inlevelse.
Det är på stället marsch.
Fortfarande finns i Italien dock brajta idéer att hämta. Arlanda får gärna vid sina bagageband kopiera da Vincis kaféidé.