Skandal att orostelefon mot extremism dras in
Nu har desperata föräldrar ingenstans att vända sig
Tuffa insatser mot terrorism leder till politisk vinning, rubriker och applåder från kommentariatet.
Möjligen var det därför regeringen ströp finansieringen av den numera nedlagda orostelefonen, dit närstående kunde ringa om de befarade att deras barn var på väg att radikaliseras.
Möjligen finns det något annat skäl till att de drygt två miljoner årliga kronorna plötsligt upphörde, men vi lever i en tid då partierna med betydande framgång tävlar med varandra i att vara mest auktoritära och en mammas oro ger inte utslag i nästa opinionsundersökning.
Jag menar, vem bryr sig år 2019 om att Datainspektionen varnat för att den kommande lagstiftningen om buggning av datorer är ett orimligt intrång i människors privatliv i ett demokratiskt land då Säpo muttrar att de nya paragraferna är otillräckliga.
Låt mig ta det från början. I november 2015 startade den nationella stödtelefonen mot våldsbejakande extremism. Det gick inget vidare. Oroliga människor i behov av hjälp visste inte om att den existerade. Det gjorde i och för sig inte så mycket, då ändå ingen svarade när någon ringde.
I februari 2017 bytte stödtelefonen namn till orostelefonen och Rädda barnen tog över verksamheten från Röda korset. Det började fungera. Kännedom om dess existens spred sig. Och folk med socionomutbildning eller liknande bemannade linjen.
Sedan nystarten har telefonen tagit emot 260 ärenden. Kontakter som ofta pågått under lång tid, från ett första desperat samtal till funna vägar fram till stöd.
Resultatet kunde givetvis ha varit bättre. Men verksamheter av detta slag tar tid att bygga upp. Var och varannan unge över tio känner till de samtalslinjer Bris håller öppna, men så har också det stödet pågått sedan 1971.
Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet har utvärderat orostelefonen och funnit att den fyller en viktig funktion. Inte minst för anhöriga som är rädda för att barnen ska hamna i polisens klor eller som skäms och finner situationen stigmatiserande.
Men i somras drogs det ekonomiska stödet in. Ansvaret skulle tas över av Centrum mot våldsbejakande extremism. Deras nummer är emellertid till för exempelvis lärare som behöver råd och stöd, inte anhöriga.
Regeringen lät även meddela att det gick att vända sig till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor för bidrag. Den myndigheten anser dock inte att det inom dess uppdrag inte finns förutsättningar för att finansiera verksamheten.
Rädda Barnen kämpade på. Drev verksamheten med egna medel och sökte bidrag. Men i december i fjol kastades handduken in.
Så nu har en förälder som i sonens rum hittat klistermärken från nazistiska Nordiska motståndsrörelsen eller i sökhistoriken i datorn upptäckt jihadistisk rekryteringspropaganda ingenstans att vända sig.
I exempelvis Österrike och Storbritannien finns sedan länge permanenta linjer att ringa. Sverige låg redan då verksamheten startade långt efter. Det är dock sannerligen inte ett godtagbart skäl till att lägga ner den.
Skandal är ett substantiv som slappa skribenter alldeles för lättvindigt strör runt sig. Men jag finner inget bättre ord för regeringens hantering av en verksamhet som kostar lika mycket som Kalmar i fjol delade ut i bygdegårdspeng till nio föreningar.
Vem vet, kanske nästa terrordåd hade gått att förhindra om en desperat förälder haft någon att vända sig till?