Vi bara väntar på att politiker ska säga fel
Jag skulle hålla en muntlig framställan i gymnasiet. Ämnet var ”tredje världen” och jag var så nervös att jag råkade säga ”tredje riket” i stället för ”tredje världen” genom hela föreläsningen. Mina klasskamrater retade mig sen, men ingen av dem anklagade mig för att vara nazist.
Det skulle dröja 20 år innan den typen av slutledningsteknik fick fäste här i landet.
Åsa Romson intervjuas och kallar WTC-attackerna för ”11 september-olyckorna” och alla blir tokiga. Ingen kommer på tanken att hon helt enkelt sa fel.
Det är en märklig och rätt dyster värld vi lever i när människor konsekvent ifrågasätts, förlöjligas och bestraffas för att de råkar säga fel.
Vad går kritiken mot Romson ut på? Tror folk på allvar att detta är bevis för att hon sitter på en unik uppfattning om att det inte alls var fråga om några attacker, utan att allt i själva verket var en olyckshändelse? Finns det verkligen så hjärnsvaga människor i debatten?
Det är klart att man skulle kunna skaka av sig det här med ett skratt. Men det finns något allvarligt här. Ingen lyssnar ju längre. Vi bara sitter och väntar på att nån ska säga fel.
Och politikerna gör det heller inte lätt för oss. Romson skulle enkelt kunnat laga sitt misstag när hon i nästa intervju ombads förklara sig.
Hennes svar är det obegripligaste, sjukaste jag läst. Hon förklarade, läs nu detta ord för ord: ”Ja, alltså, det som jag för är ju ett längre resonemang och det som är olyckan för situationen för muslimer i Sverige i samband med, med 11:e september-katastrofen och attackerna, det är ju, det är ju … olyckan, att vi fick en väldigt hård debatt kring integrationen och kring samhället, hur samhället växte med olika religioner sida vid sida och den, den, den diskriminering som, som också kom av …”
Det är sorgligt att vi har en vice statsminister som inte bara kan säga: ”Jag råkade säga fel! Klantigt av mig! Sorry!”
Och det är ännu mer sorgligt att vi har en samhällsdebatt som går ut på att hitta folks felsägningar och mörda dem för det.