Italien i kris – då får mammorna skulden
Viva la Mamma.
Leve mamman.
En italiensk gammal slagdänga.
Refrängen rinner upp i mitt sinne när vännerna och jag runt middagsbordet i Milano hamnar i en diskussion om den saknade mamman.
Hon som alltid fanns där vid diskbänken iklädd förkläde och ett brett leende. Hon som väntade med dukat bord, som snöt och bytte blöjor, tvättade, manglade, syltade och saftade.
La Mamma med den stora famnen, det trygga knäet och eviga tålamodet.
Alltid där för alla andra.
Vännen Paolo blir nostalgisk och uppmanar till en skål för sin gamla mamma och hennes fantastiska lasagne. Skål!
Så skönt att få växa trygg med den fasta punkten i tillvaron. Så härligt att som make få komma hem till ett rent hem, badade barn, få en drink och tidningen i handen, tofflorna på fötterna och hemlagat på tallriken.
Då är det lätt att jobba hårt på kontoret, uträtta stora saker i den stora världen.
Nu går allt åt helsike däremot.
Hämtningar och lämningar, ostrukna kläder och snabbmat. Skilsmässorna ökar, de dåliga samvetena växer, vi får feta barn, olyckliga barn.
Tänk om allt vore som förr ändå, då la Mamma fanns där!
Vem som fanns där för henne?
Vem som såg hennes drömmar, hjälpte henne att förverkliga dem, lyssnade till hennes behov?
Det är inte lika romantiskt att prata om. Sluta nu och förstör allt Jennifer!
Genast kommer också invändningen: vad är det för fel på att vara hemmafru? Många kvinnor vill vara hemma!
Svaret: det är inget fel alls på att vara hemmafru.
Så länge man valt det själv.
Det innebär att man inte har egna pengar och får en sämre pension och lär ut traditionella könsroller.
Men självklart ska den som vill vara hemma få vara det.
Däremot ger jag inte en lire (jo, så säger man ännu ofta i Italien, trots euron) för myten om den lyckliga Mamman med stort M. Ojämställdhet är enklare, demokrati är svårare än diktatur.
Men kvinnor har lika stor rätt till egna liv som män, att en familj fungerar och våra barn mår bra är båda könens ansvar.
Hur mådde alla dessa mammor egentligen, mellan sina fyra väggar, med dammtrasan i ena handen och toalettborsten i den andra, dag ut och dag in? Vad tänkte och kände de som också ville fatta stora beslut, skriva böcker, uppfinna saker, få in sitt namn i historien hellre än laga ännu en form lasagne och få ett ”tack för maten”?
Vi vet inte.
Men det vi vet är att dagens kvinnor i motsats till gårdagens har ett val.
Det om något är värt att skåla för.
Filmen
”En alldeles särskild dag”.
Sophia Loren och Marcello Mastroianni i Scolas klassiker. Rom under fascismen.
Hon hemmafru och sexbarnsmamma, han homosexuell, arbetslös radioprofil. De får en enda dag tillsammans.
Hon hinner se att det finns ett annat liv, att hon är någon, värd mer.
Mussolinis män för i kvällningen bort honom och hon vet att det enda som nu återstår är en ändlös räcka av likadana dagar.
Mammamat
Mammor som jobbar och har egna pengar men inte alltid hinner unna sig att äta gott ska med fördel passa på att göra en weekend-resa till Milano.
Där går ni på restaurang Casa Lucia och äter utmärkt ost, pasta och annat mammamums.
Lagat av skickliga, manliga (naturligtvis) kändiskockar.