Definitionerna av ett vitt skilt Europa
Klassiska västerländska värden talade man om i P1:s Kulturnytt i somras. Då och då har jag funderat över vad redaktören menade.
Västerlandet, det är Europa och USA. Vilka värden har vi gemensamt? Jag anar att Kulturnytt menade demokrati, respekt för mänskliga fri- och rättigheter och sådant. Är det värden som utmärker vår kultur?
Det går inte att fråga indianerna som utrotades i Amerika. Inte heller judarna som gasades i Auschwitz. Inte offren i de oräkneliga krig som plågat vår världsdel.
Jag undrar hur en kines skulle definiera västerländska värden. En palestinier? Vad förknippar en kongoles med europeiska normer? Kanske belgiska koloniala expeditioner, spöstraff, våldtäkter.
Nu blir jag osäker på vad Europa, västerlandets kärnområde, är. Var går världsdelens östra gräns? Vid Uralbergen, självklart. Men längre söderut? Är Georgien europeiskt? Omfattas Tjetjenien av klassiska västerländska värden? Sedan Moskva lät jämna Groznyj med marken eller sedan tidigare?
Att definiera en kontinent med hjälp av några påstådda värderingar är omöjligt. Så vad är Europa?
Någon har sagt att vår världsdel är den där servitriser har skor med tjocka korksulor och öppning för häl och tår. Det är en ganska bra definition, om än en smula snäv. Skandinavien utesluts.
Jag tar fram Times stora världsatlas och låter fingrarna glida över namn som får mig att längta. Lissabon. Smolensk. Valletta. Bergen.
Vad är det för bilder som uppstår när jag befinner mig i en annan världsdel och tänker på ordet Europa?
Gator av kullersten och trånga gränder där en kylig men inte alls obehaglig dimma svävar, knappt synlig. Gatlyktor som sprider ett mjukt, gulaktigt ljus.
Ljudet av spårvagnar.
Den fruktansvärda kylan och snön som knarrar under skorna i Sveg. Berlins nya, hypermoderna centrum och ett tåg som gungar fram mellan Warszawa och Krakow.
Det tänker jag på. Och på kanaler med stilla vatten och pråmar som sakta glider mot en hamn långt borta. Och en mörk sjö i en skogsglänta. Den trivsamma doften av antikvariska böcker i Stockholm och London. Och naturligtvis kaféerna – kaféer från Tromsø till Lissabon.
Allt det är verkligt.
Västerländska värden, däremot, en fantasi.