Rikspolischefen Anders Thornberg såg stressad ut
Upplopp under påskhelgen – detta har häntRikspolischef Anders Thornberg infann sig i riksdagen i dag för att besvara politikens rimliga och mindre rimliga frågor om Påskupploppen.
– Vi tar er efteråt, sade denne normalt sett så tålmodige man med bistert tonfall till oss journalister och försvann in i genom en dörr.
RÖ7-44. Nej, det är inte ett kodat meddelande från Säpo om att Elvis lever och bor i Vita huset. Det är beteckningen på justitieutskottets sessionssal, arenan för utfrågningen.
Reportrarna trängdes utanför och suckade över rikspolischefens besked, en tv-fotograf muttrade över att batteriet i hans kamera var på upphällning, någon undrade om Chelsea förlorade i helgen.
Och från en oljemålning på väggen övervakade Gustaf Ryding, talman i andra kammaren 1891, spektaklet utan att avslöja några känslor.
Att Thornberg inte gjorde ett överlyckligt intryck har sannolikt sina förklaringar.
En poliskår som tvingas retirera och låta gangsters och huliganer ta över gator och torg är en berättelse om en polisledning som har misslyckats.
Med det sagt kan vem som helst bli gråhårig över vissa av de politiska reaktioner som rikspolischefen nu har att bemöta.
Ta bara vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Linda Snecker, som på twitter i helgen hade åsikter om hur polisen agerat under kravallerna i Norrköping och klämde ur sig att ”våld kan aldrig mötas med våld”.
Det är naturligtvis kvalificerat nonsens. Jag tänker inte tråka ut er med en föreläsning om att det under vissa omständigheter är moraliskt rätt att tillgripa våld eller en långrandig utläggning om att det till slut endast fanns en möjlighet att få stopp på Hitler.
Det räcker med att påpeka att poliser som svävar i livsfara måste få försvara sig och att de på goda grunder har lagligt stöd för att göra det.
Från Sneckers politiska läger hörs också krav på att det ska bli förbjudet att bränna koranen. Det vill säga en lag av ett slag som hårdföra islamistiska diktaturer brukar hålla sig med.
Men det är inte bara yrväder på vänsterkanten som utmärker sig.
Någonstans i den politiska mitten återfinner vi Johan Pehrson, Liberalernas nya partiledare, som härförleden krävde ”repression mot det besinningslösa våldet nu”.
Repression? Svenska Akademiens ordbok har följande att säga: ”Hårt undertryckande av politisk opposition. Exempel: repressionen i militärdiktaturen”.
Längst ut i den parlamentariska högern har vi ett parti som ingen har brytt sig om under pandemin och kriget i Ukraina och som inte kan dölja sin förtjusning över påskupploppen.
Jag syftar givetvis på Sverigedemokraterna, vars partiledare i dag har besökt Linköping.
Åkessons krav på vattenkanoner och tårgas är numera politiskt allmängods. Men han vill dessutom någonting så groteskt som att det ska gå att utvisa skötsamma släktingar till personer som begår brott.
Längst går dock Dick Erixon, chefredaktör på Samtiden, Sverigedemokraternas nätpublikation. Han kräver att polisen måste få ”skjuta för att döda”.
Den välvilliga tolkningen är att denne Erixon inte känner till att polisen under vissa omständigheter redan får avlossa vapen och att den som träffas av kulorna kan dö.
Mer troligt är dock att han vill att polisen ska ha rätt till uppsåtligt dödande. Det vill säga mord.
Tio över tolv, efter trekvarts mangling, kom rikpolischefen ut och mötte ett pressuppbåd som inte saknade frågor.
- Bra samtal...Fått många synpunkter...Misslyckande att vi inte kunde förutse det här besinningslösa våldet...
Bredvid honom stod Morgan Johansson. Han såg mer avspänd ut än Thornberg. Men så befinner sig också justitieministern i blåsväder var och varannan vecka.
SVT ville veta vad han ansåg om förslaget att kriminalisera deltagande i gäng.
– Symbolförslag, svarade Johansson.
Jahaja. Varför vill han då införa just den lagen för terrororganisationer?
Den allmänna frågestunden var överstökad inom fem minuter. Dags för enskilda intervjuer.
– Du är ganska lättad över att de här kravallerna inträffade nu och inte tre veckor före valet, försökte jag.
– Så kan jag inte tänka, svarade justitieministern.
Inte ens oljemålningens talman Ryding såg ut att tro honom.
Det här är Oisín Cantwell