Men, vem är det som kör egentligen?
Först gav väljarna Macron uppdraget att sätta sig i förarsätet. Nu vill de plötsligt att extrempolitiker på båda sidor ska vara med och hålla i ratten.
Innebörden är att fransk politik blir mer svensk.
Men hur hänger det ihop med en vänstervåg i Latinamerika?
Utgången av det franska parlamentsvalet får mig att tänka på julafton och den tecknade Disneyfilmen där Långben, Kalle Anka och Musse Pigg tuffar fram längs slingriga bergsvägar sittandes vid frukostbordet i sin husvagn när de plötsligt inser att ingen sitter vid ratten.
Panik utbryter.
Nyss satt Emmanuel Macron vid ratten i Frankrike när han i tämligen överlägsen stil vann presidentvalet över högerpopulisten Marine Le Pen. Vänstern var så gott som utraderad.
Ytterligare två månader av prisökningar på mat och bensin och stigande räntor har uppenbarligen gjort fransmännen osäkra på vad de egentligen vill.
Nu verkar det som förarsätet lämnas tomt och ersätts av en liknande röra i fransk politik som vi den senaste mandatperioden sett i Sverige. Macron blir tvungen att sy ihop tillfälliga majoriteter för att få igenom sina förslag. Frågan är bara vem han ska samarbeta med. En pånyttfödd vänsterkoalition, högerextrema Marine Le Pen eller det svårt sargade konservativa partiet republikanerna.
Fem tuffa år för Macron
Alla vill vara med och hålla i ratten men styra åt helt olika håll.
Kanske är republikanerna beredda att hjälpa Macron att höja pensionsåldern från 62 till 65 år, men sedan då?
Demokratierna blir allt svårare att styra. Väljarna är ombytliga, otrogna och otåliga och kompromissviljan hos politikerna allt sämre. Macron har fem tuffa år framför sig.
Franska vänstern kan känna visst hopp. Genom att gräva ner stridsyxan och ena sig lyckades man återvända från de dödas skara och skapa en trovärdig vänsteropposition.
Ytterligheterna växer
Vänstervindar blåser det även på andra håll.
I Colombia blev en före detta gerillakrigare, Gustavo Petro, i helgen vald till president. Landets första vänsterpresident.
Strax före jul valdes vänstermannen Gabriel Boric till Chiles president. Även Peru, Argentina och Mexiko har relativt färska ledare som lutar till vänster.
I oktober är det val i Brasilien. Där ligger den sittande högerpopulister Jair Bolsonaro illa till. Ska man tro opinionsmätningarna kommer den förre vänsterpresidenten Lula da Silva att ta över igen.
Vänstervågen till trots har Gustavo Petro liknande problem som Macron. Parlamentet består av ett dussintal partier där det är långtifrån självklart att Petro får igenom det han gick till val på; gratis universitetsstudier, omfördelning av pensionerna och ökad jämlikhet. Dödläge hotar.
Vilket vi känner igen från den alltmer dysfunktionella amerikanska demokratin där samarbete över partigränserna numera är liktydigt med förräderi.
Vänstervindarna hålls i schack av en högervind som omväxlande mojnar och tilltar i styrka. I Frankrike tog Marine Le Pens Nationell Samling opinionsinstituten på sängen i parlamentsvalet. Partiet tiodubblade antalet platser.
Mitten krymper och ytterligheterna växer. Även om de inte kan ta över ställer de till med tillräckligt med problem för att göra politiken mer kaotisk och oförutsägbar.
Brister i demokratin
Över hela världen har demokratiskt valda regeringar samma dilemma. De som fått makten har inget tydligt mandat. Något som får parlamentarism att framstå som en alltmer bristfällig styrelseform.
I stället för att ägna sig åt att lösa ett lands verkliga problem upptas politikernas tid av taktiskt spel och ändlösa förhandlingar vars främsta syfte är att behålla makten.
Till och med ett stabilt land som Sverige drabbas. Den här mandatperioden har vi haft en regering av socialdemokrater och miljöpartister som genomfört liberal centerpolitik. Tills januariavtalet till slut havererade. Nu har vi i stället en minoritetsregering som är beroende av en politisk vilde, Amineh Kakabaveh.
I Tyskland styr sedan i höstas en treparti-koalition som hålls ihop av att man enats i vissa frågor och skjutit andra åt sidan. Om de lyckas hålla ihop till nästa val 2025 är högst osäkert.
För Macron väntar fem år av hårt fotarbete med Långbensdemokratin. Även om han måste slåss om ratten får vi för fransmännens och demokratins skull hoppas att bilen inte åker i diket.
