Polisen Henry, 67, gav aldrig upp hoppet om att hitta mördaren
Tv-kamerornas lampor har slocknat.
Och Henry Jansén, polisen som inte kunde få ro innan de två morden i Linköping löstes, får äntligen gå i pension.
Han har just suttit på ett podium och läst ur ett färdigskrivet manus – ”det tog några minuter att skriva” – och svarat på journalisternas frågor om motiv och tidpunkter och tillvägagångssätt.
Nu sitter vi och pratar på en bänk utanför polishuset i ett område som heter Garnisonen, vars byggnader minner om en tid som inte längre finns. Här låg tidigare Livgrenadjärregementet och Svea artilleriregemente.
”Hur känns det?” är en fråga som journalister ofta ställer och som många gör sig lustiga över. Den påstås vara enfaldig.
I själva verket är det ofta en utmärkt fråga. Den är öppen, nyfiken och ger den intervjuade möjlighet att vädra känslor och komma ut ur det fängelse där standardsvar och klyschor reser sina murar.
– Det känns bra. Det här är en fin dag. Jag kan gå hem med huvudet högt, säger Jansén på det där sättet som gamla poliser tenderar att prata, korthugget och pregnant som en karaktär i en roman av Hemingway.
Han fyllde 67 i våras och skulle egentligen ha gått i pension förra året.
– Men så hörde jag och en kollega som också är född 1953 talas om en ny lag som lät intressant. Vi bestämde oss för att köra ett år till.
Lagändringen han pratar om var en uppdatering av polisdatalagen som trädde i kraft den 1 januari 2019. Den gjorde det tillåtet för polisen att göra familjesökningar av dna-profiler i utredningar om grova brott samt ger en möjlighet att grotta ner sig i kommersiella släktforskningsregister.
En gammal överfallsvåldtäkt på en liten flicka har lösts tack vare detta. Och nu har dubbelmordet i Linköping, som utlöste vad som skulle visa sig bli den näst största utredningen i svensk polisär historia, endast skotten på Sveavägen är mer omfattande, klarats upp.
Ja, att det inte föreligger en dom hindrar mig inte från att påstå att mördaren är gripen.
De pressetiska reglerna stipulerar att journalister ska tänka på att alla är oskyldiga tills motsatsen är straffrättsligt bevisad, det är en god och klok princip, men i detta fall stöds erkännandet av synnerligen kraftfull teknisk bevisning.
Jag har inte lyckats förtränga då vi journalister ägnade oss åt skitnödiga töntigheter om den ”misstänkte massmördaren Breivik”, trots att vi alla ju visste att det inte var något snack om att terroristen var skyldig upp över öronen.
Givetvis tvivlar inte heller Jansén på den punkten.
– Det skulle förvåna mig mycket om inte mannen vi har gripit fälls.
Blå kavaj, ljus skjorta, klädd som en medelålders copywriter på Stureplan, vänliga ögon, mörk röst. En klocka som ser dyr ut, men som visar sig vara en mindre värdefull gåva från Saab som hustrun fått.
Han svarar snabbt på frågor, formulerar sig väl. Har ett självförtroende av det lågmälda slag som endast ett långt yrkesliv med allt vad det innebär av framgångar och misslyckanden kan skänka.
Jag påpekar att mordet på den åttaårige pojken och den medelålders kvinnan i någon mån påminner om överfallet på Anna Lindh. Brotten är som tågolyckor. Gärningsman och offer möts av en slump. Dna som hittas på kastade mössor.
– Jag håller med. Men det finns ju också skillnader.
Han minns mycket väl den där dagen för 16 år sedan. Han stod och pratade med en uniformerad kollega då ett larm på ett överfall på en liten pojke kom.
– Vi krimare samlades i ett konferensrum. Vi fick veta att pojken var död och att en allvarligt skadad kvinna förts till sjukhus.
Mordbibeln, manualen för hur brott av detta slag ska hanteras kallades så på den tiden, plockades fram. Instruktioner delades ut. Jansén fick i uppdrag att förhöra den attackerade kvinnans dotter.
Inte visste han då att utredningen skulle komma att omfatta 40 000 sidor innan brotten löstes. Att det skulle krävas förhör med över 10 000 människor. Att cirka 6 000 män skulle topsas.
Förmodligen var det lika bra att han inte förstod. En sådan uppförsbacke skulle ju få även den mest optimistiske bestigaren av Mount Everest att misströsta.
– Men vi gav aldrig upp. Till skillnad mot i vissa andra spaningsmord hade vi ju dna. Vi trodde att gärningsmannen kanske skulle slå till någon annanstans i Sverige eller Europa och då åka fast.
Daniel Nyqvist passade med närmast kuslig precision in på den gärningsmannaprofil som tidigt gjordes. Ung man, drygt 20, enstöring, få vänner, ångest, mentala problem, boende i trakten. Ändå tog det så länge för er att hitta honom. Kan du förstå om folk tycker att det är märkligt, rent av dåligt?
– Ja, det gör jag. Men han hade inget arbete, umgicks inte med människor, drog inte på sig misstankar.
Nyqvist hittades med hjälp av en släktforskare. Men han hade åkt dit ändå. Ett tips hade kommit in, Jansén hade skickat brev till honom med kallelse till topsning.
Han har suttit med mördaren i timmar i förhör. Försökt locka mer än enstaviga svar ur honom. Det har inte varit lätt.
Icke desto mindre har en berättelse tagit form. Det finns inget motiv i konventionell bemärkelse, men någonting finns.
Det har spekulerats i högerextremism och rasism, men om inte Daniel Nyqvist är en mycket god skådespelare och manipulatör är sanningen en annan. Inre röster och demoner hade under en tid förklarat för honom att han var tvungen att mörda två personer.
En morgon i oktober 2004 vaknade han och kände att det var dags.
Den rättspsykiatriska undersökningen har gett vid handen att mannen lider av en allvarlig psykisk störning och att han led av den redan då brotten begicks. Ett inte helt sensationellt resultat.
Med tanke på hur lagen såg ut då det begav sig råder fängelseförbud. Daniel Nyqvist kommer att dömas till vård. Det kommer att dröja tills han släpps ut. Det är lika bra, för såväl honom som alla andra.
Och Henry Jansén kommer att få avsluta en yrkesbana som inleddes 1975, året då den nya regeringsformen trädde i kraft och kungens roll reducerades till symbolik, Sverige införde en lag om att alla i framsätet måste ha bilbälte, Margaret Thatcher blev konservativ partiledare i Storbritannien och Lars Werner tog över VPK.
På den tiden körde polisen Valiant, en bil som inte längre finns.
Hade du sabel?
– Nu är du oförskämd. Så gammal är jag inte.
Vi sitter vid några bänkar i trä som inte tycks ha målats sedan slaget vid Stångebro utanför Linköping 1598. En kvinna jag vagt känner igen går förbi. Hon visar sig vara Leif GW Perssons researcher.
Mycket har Jansén hunnit med under åren. Han nämner en tjeckisk ishockeyspelare som dödade en kvinna. Det fallet har jag aldrig hört talas om, men dubbelmordet i Mantorp härom året minns jag väl.
Snart, så fort domen har vunnit laga kraft, drar han sig tillbaka till huset på landet och tomten, hustrun och de tre bonusbarnen och deras barn.
– Jag har ett stort konstintresse. Ska börja måla igen. Vet du, jag har haft ett galleri vid sidan om. Dessutom läser jag mycket.
Vad läser du just nu?
– Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk. Den börjar på sidan 1057 och går ner till 0.
Det låter som den här mordutredningen, fast tvärtom, inflikar jag.
Henry Jansén skrattar till.
– Ja, det har du rätt i.
