Det måste vara tillåtet att säga idiot till en idiot
Statsminister Ulf Kristersson har rätt i att den internationella kampanjen mot svensk socialtjänst är farlig.
Att ytterligare kriminalisera det som redan är brottsligt är sannolikt dock ett mindre effektivt motdrag.
”Har för avsikt att skada relationer och skapa splittring”Sedan ett par år har det runt om i världen spridits bisarra teorier om hur en lömsk svensk socialtjänst med stöd av Lagen om vård av unga kidnappar muslimska barn och försöker hjärntvätta dem till att bli sekulära.
Om detta handlade presskonferensen som regeringen i morse kallade till och som sedvanligt hölls i en lokal som är kal och tråkig och heter Bella.
Kristersson berättade att desinformationskampanjen bara pågår och pågår och att den dessutom har ökat i intensitet.
Koranbränning, demonstrationer i den muslimska världen och Nato-strulet med Erdoğan är sannolika förklaringar och statsministern försäkrade för oss med tydlig och klar stämma att den svenska staten faktiskt inte rövar bort barn.
Nu påstås dock motsatsen i miljontals inlägg i sociala medier, vilket har skapat en situation som måste tas på allvar och adresseras av politiken.
Kristersson sa att situationen är farlig. Det är ingen överdrift.
Kampanjen är ett hot mot rättssäkerheten då den har lett till en hel del hot mot tjänstepersoner inom socialtjänsten.
Ytterst är den framförallt ett hot mot de barn som behöver hjälp, stöd och skydd.
Efter statsministern var det dags att lufta ytterligare två ministrar och en myndighetschef, men så är också denna regering till och med mer svårartat förtjust i presskonferenser än den förra, vilket inte säger lite.
Vi fick lära oss att diverse myndigheter får olika uppdrag för att motverka ryktesspridningen. Korrekt information ska pumpas ut i sociala medier, dialog ska föras med trossamfund och förmågan att motstå påverkanskampanjer ska stärkas.
Allt detta låter rimligt. Men då politiker höjer tonläget och samtidigt börjar hojta om nya lagar finns det anledning att vara vaksam.
Historien lär oss nämligen att regeringar har passat på att utnyttja upphetsade stämningar till att genomföra mindre angenäma lagar och att stressade statsråd som i grunden vill oss väl kan gå för långt.
Gunnar Strömmer påminner om sin företrädare på posten som justitieminister i den bemärkelsen att han hyser en närmast religiös tilltro till straffrättens möjligheter att skapa mirakel vi inte har hört talas om sedan Moses delade Röda havet och kunde leda sitt folk på flykt undan Egyptens soldater.
Han berättade att såväl ett ökat skydd för offentliganställda som en minskad exponering av deras namn i beslut och andra handlingar ska utredas.
Det må i förstone låta rimligt, exempelvis hotade poliser och socialtjänstemän kan behöva en starkare sköld än vad dagens lag medger.
Men offentlighetsprincipen är själva grundbulten i den svenska demokratin.
Utan den vore det betydligt svårare att granska makten och ställa myndigheter till svars. Att veta vem som har fattat vilket beslut är en viktig ingrediens i detta.
Strömmer tycks dessbättre vara medveten om problemet. Han nämnde att det snarast handlar om att skapa en tröskel. Att identiteten måste begäras ut.
Visst, men en sådan ordning kan skapa utrymme för godtycke och varierande grad av välvilja till legitim granskning hos personen som fattar beslut om att lämna ut identiteter.
Med tanke på regeringens udda förtjusning i att skaka liv i lagar som avskaffades för att de för länge sedan slutade användas - som att utvisa personer för att de är alkoholister eller prostituerade - finns det ingen anledning att förvånas över att en lag om förolämpning mot tjänsteman ska utredas.
En sådan har funnits. Missfirmelse mot tjänsteman, borttagen 1976.
Jag har svårt att se behovet av denna lag. Förolämpning är nämligen redan ett brott.
Fråga mannen som för några år sedan åkte på dagsböter efter att ha kallat en kvinnlig polis för diverse könsord.
Det finns uppenbara problem med det här förslaget.
I ett något så när fritt och tolerant samhälle är det tillåtet att i mindre eleganta formuleringar kritisera en tjänsteman.
Med en sådan paragraf skulle snart var och varannan ledarskribent ha dagsböter upp över öronen. Förolämpningar måste vara tillåtna i det offentliga samtalet, medier måste ha rätt att publicera dem.
Straffrätten bygger för övrigt på att människor har respekt för lagen. Paragrafer som människor rycker på axlarna åt är meningslösa.
Någonting säger mig att den som verbalt ger sig på en socialtjänsteman inte bryr sig det minsta om att den brottsliga handlingen har blivit ännu lite mer brottslig.
Dessutom kan en likgiltighet inför en bestämmelse sprida sig till andra områden inom lagen.
Jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Polisen Viktor Adolphson har ett twitterkonto med 200 000 följare. Det skulle behövas 200 utredare bara för att hålla reda på alla förolämpningar han får utstå.
Men nog om detta.
I framtiden kommer vi med vemod att minnas en tid då det ännu var tillåtet att säga idiot till en idiot.
Det här är Oisín Cantwell