Jag hör min mun säga att jag vill köpa hans cykel
Jag är lite konflikträdd. Du tror att du förstår vad det betyder men det gör du nog inte.
Kanske om du följde med mig till en restaurang och såg min jagade blick när vinet ska provsmakas. Jag kan inte ens föreställa mig ett vin som är så äckligt att jag skulle besvära servitören om ett nytt. Eller mat som är så dålig att jag inte skulle tvinga ner den för att slippa oroa serveringspersonalen. Och är den faktiskt oätlig dricksar jag lite extra för att poängtera motsatsen. Det är inte du, det är jag. Det viktigaste är att kocken inte kommer ut från köket och undrar, som han gjorde en gång i Grekland. Det får aldrig hända igen.
Så jag undviker helst restauranger. Åtminstone med sällskap för sällskap kan man inte lita på. Särskilt inte min sambo. Hon är en sån som säger till. Och det blir liksom det enda jag kan tänka på när jag sitter där. Risken att hon ska säga till. Om vad som helst. Det har hänt att jag köpt hennes tystnad med löften om sovmorgnar och skalpmassage.
Sen kom barnen och tog utelivet ifrån oss. De små miraklen. Jag behöver nästan aldrig gå på restaurang längre.
Men barnen avtäckte nya konfliktytor. De skriker i trapphuset varje gång vi kommer hem från dagis. Det är nästan alltid jag som hämtar på dagis, om jag var mindre konflikträdd skulle sambon nog göra det oftare. Det är jag som hämtar och sen skriker barnen i trapphuset. För att de är trötta och hungriga eller glada eller bara nyfikna på ekot. De har alltid någonting att skrika om. Och den amerikanska grannen som alltid hälsade (med hela överkroppen så där som amerikaner gör) har slutat hälsa. Han hatar att de skriker i trapphuset. Han vägrar möta min blick och han smäller i dörren för att jag ska förstå varför.
Det är orimligt. Naturligtvis. Jag borde springa ner och ringa på hans dörr och förklara att det är orimligt. Vems kris är det vi upplever egentligen? Din värld tystnar ju när dörrarna stängs, jag tar med mig skriken hem. Det bara fortsätter där inne!
Men det skulle jag aldrig göra. Och jag skulle aldrig säga till tysken som spelar musik efter midnatt. Ligger bara vaken med en glödbädd i magen. Mest för att jag är rädd att sambon ska tappa tålamodet och ta striden. Eller ännu värre: kräva att jag gör det. Konflikter om att jag måste våga ta konflikter är de värsta. Ingen utväg. Konflikt i alla ändar.
Och så händer det en vårdag att en granne i trapphuset bredvid frågar om jag vill köpa hans gamla cykel för en symbolisk summa. Tvåhundra kronor. Det vill jag inte. Men jag hör munnen säga att jag vill. Det är inte klokt. Min konflikträdsla kortsluter mig där. Jag vågar inte säga att jag inte vill köpa hans gamla cykel. Tydligen. Det är något med den symboliska summan. Så himla osympatiskt att tacka nej när han gör sig till med symbolisk summa och allt.
Jag får nyckeln till cykeln och lovar att komma förbi med tvåhundra kronor någon dag.
Det gör jag inte. Jag vill inte ha cykeln och nu samlar jag mod för att säga det. Det tar flera veckor. När vi möts på gatan påminner han om pengarna (skulle jag aldrig göra) och jag försöker säga det, att jag inte vill ha cykeln. Men det går inte. Så himla osympatiskt att backa ur affären efter flera veckor.
Bestämmer mig för att gå över med pengarna. Fast nu har det blivit olustigt. Han kanske förväntar sig en förklaring till att det tagit sån tid. Bäst att undvika honom i stället. Så länge. Börjar lyssna efter steg i trapphuset. Tar omvägar. Dröjer med kinden mot dörrar.
Det handlar inte om pengarna längre. Inte cykeln heller. Är nu beredd att ge honom både pengarna och cykeln om jag bara slipper göra det.
Det går månader innan vi möts igen. Nu är han kortare i tonen. Pengarna eller nyckeln. Helt rimligt förstås. Det är bara mitt fel. Du ska få både och, säger jag. Då förstår han att jag inte vill ha cykeln och jag börjar nästan gråta när det rinner ur mig. Jag vill nog inte ha cykeln. Det är okej. Bara han får nyckeln. Han vill mest att det ska få ett slut. Precis som jag. Det är så befriande. Lovar att komma över med nyckeln, lägga den i brevlådan om han inte är hemma.
Eller när han inte är hemma. Förstås. Han får helt enkelt inte vara hemma när jag kommer.
Det är problemet. Hur ska jag kunna veta säkert att han inte är hemma?
Det går någon vecka och sen möts vi igen. Det är oundvikligt. Och nu ska någon annan ha cykeln så han måste verkligen ha nyckeln.
Det är väckarklockan jag behöver. Går för att hämta nyckeln. Snabbt för att inte övermannas av ängslan. Men det är här allting kantrar. Nyckeln är borta.
Jag hittar den ingenstans. Tar ut tusen kronor i kontanter. Måste köpa mig ut ur situationen. Ska bara samla mod.
Slutar boka den närmaste tvättstugan, den som han använder och där vi möts ibland. Så länge bara. (Jag kommer aldrig mer att tvätta där men det vet jag inte än.)
Vi möts igen. Jag kan inte riktigt prata. Jag bara vibrerar. Är nyckeln borta, undrar han. Han är inte dum.
Jag minns ingenting mer av det samtalet. Bara att jag ska komma över med något. Pengar förmodligen. Eller en järnsåg. Spelar ingen roll för nu måste jag bara bort.
Går in på Hemnet samma kväll.
Vi måste flytta, säger jag till sambon. Äntligen, säger hon. I fyra år har hon sagt att vi måste flytta till någonting större och i fyra år har jag förhalat det. Har rivit väggar och byggt nya för att slippa. Gör nästan vad som helst för att slippa. Men bara nästan. Så nu ska vi i alla fall flytta. Två kilometer ungefär.
Jag har fem veckor på mig att ringa på den där dörren. Men det finns en avgrund bakom dörren. Den har ingenting med mannen som bor där att göra, han är svårt sympatisk. Det är min avgrund. Jag växte upp i en miljö där nästan alla konflikter slutade där. I avgrunden.
Jag måste väl titta ner i den någon dag. Ska bara samla mod först.
Bäst att vänta lite.
Ett gift i debatten
Alla fullvuxna och nyktra människor begriper att Åsa Romson inte hade någon dolsk agenda när hon kallade terrorattacker för ”olyckor”. Och att Margot Wallström inte förtjänade något som helst drev för att hon twittrade att en svensk ”omkom” i Brysselterrorn. Avsiktliga missförstånd och ordmärkande är en trend i debattklimatet som måste vändas snart. Det är ett gift. (Och ja, jag har nog gjort det själv.)
Politikens Papphammar
”Att följa MP just nu är som att titta på den där Papphammar-sketchen där han åker rullskridskor”, skrev författaren och journalisten Johan Hilton i en ovanligt träffande kommentar. Själv är jag stumt trollbunden av partiets krishantering. För samtidigt som jag ogillar den regisserade och strängt mediatränade politiken är ju improvisationsteatern ändå värre. Det måste finnas utrymme för en mediastrateg i partikassan.