Pojkens död kunde ha blivit en larmsignal
MALMÖ. De samlades strax före tio, Ardiwan Diaa Samirs familj, släktingar, vänner och Malmöbor som ville visa sin respekt. Det låter som om de var många men det var de inte. De var kanske drygt 100 personer som ställde upp sig på Bangatan, vid huset där Ardiwan bodde.
Några höll plakat med ett porträtt: en ung man i mörk kostym och slips som ser rakt in i kameran. Andra höll upp en annan bild: en ung man som ligger på intensiven med en slang i munnen och slutna ögon. Han har sex kulor i kroppen. Snart ska han dö. Kanske är han redan död.
Mellan de två bilderna fanns ett liv av förhoppningar, precis som varje 15-åring i vårt land har förhoppningar, eller borde få ha det.
Någon delade ut ljust gula rosor med långa stjälkar. Kvinnor grät högljutt och slog sig för bröstet. Prästen Kais Idan, klädd i vit kostym och vit hatt som seden i mandeismen kräver, stod vid sidan och väntade på att begravningståget skulle komma i ordning. Mandeismen är en liten religion som vördar Johannes Döparen och betraktar Jesus som en falsk profet. Dess centrum finns i Irak men de troende har av krig och förtryck spritts över världen, till södra Iran, Australien och Sverige.
Bilen från Limhamns begravningsbyrå körde fram och den vita kistan med vita blommor på locket syntes tydligt genom rutorna.
– Han var så ung! Han fick aldrig gifta sig! ropade en av kvinnorna på arabiska.
En hel del av de sörjande talade ingen svenska men de hade fått hjälp att texta plakat som de höll upp:
”Stoppa våld och olagliga vapen! Mandaiska kulturförening i Malmö”
”Vill begär om straffskärpning av vapeninnehav”
Så startade begravningståget som skulle bli en manifestation mot det våld som alltid i sådana här sammanhang kallas meningslöst. Vi vet inte vem som sköt Ardiwan på nyårsnatten eller varför. Naturligtvis var det grymt, idiotiskt och tragiskt. Men Ardiwans död kunde ha fått en ”mening” om den hade blivit en larmsignal mot det ”meningslösa” våldet.
Sådant händer. Ett samhälle kan tolerera missförhållanden i decennier därför att de har blivit en så självklar del av vardagen att medborgarna inte ens ser dem som något fel, något som inte borde få ske eller finnas.
Så inträffar något. En kvinna blir våldtagen. En ung man dör en våldsam död och människorna säger:
Vi tar inte den här skiten längre. Vi kräver förändring.
Begravningståget satte sig i rörelse. Det duggregnade och var halvdager men det var inte kallt. De tysta människorna med sina plakat och bilder och gula rosor gick längs Bangatan, svängde in på Sofielundsvägen och fortsatte längs Claesgatan. De passerade affärer som Denar x-change, Flos exchange, Aljazeera resecenter, Bahram livs och Belals guld.
Runt dem var staden stilla. Folk stannade på trottoarerna och tittade. De som var inne i affärerna kikade ut genom fönstren. Det enda som hördes var knattret från likbilens dieselmotor och ibland kvinnornas gråt.
De passerade Möllevångstorget och kom strax in på Södra Förstadsgatan där affärer och restauranger fick andra namn: Martins conditori & café, Frisör Malmö, Medicinkvinnan naturapotek, Glasboden, Godislagret och Hallers radio.
Namnen var en karta över den svenska segregationen. Processionen rörde sig över en osynlig gräns och rörelsen på trottoaren upphörde även där affärerna hade svenska namn. En del anslöt till de sörjande, till exempel Ulla Svensson, 66, pensionerad bingoutropare, som sa:
– Jag vill att det ska bli stopp på våldet.
Processionen blev större men inte stor. En 15-årig pojke mördades med sex skott på nyårsnatten. Mordet skedde i gettot på Ramels väg i Rosengård och har därför inte blivit en riksangelägenhet. Om en 15-årig pojke hade skjutits till döds på Kungsholmen i Stockholm, eller i Karlstad, hade Sverige kokat av vrede.
Processionen stannade i höjd med Handelsbanken på Spångatan. De sörjande for ut till begravningsplatsen vid Fosie kyrkogård. Vitklädda män sänkte den vita kistan och kvinnorna klagade mot himlen och Ardiwan Diaa Samirs far kastade sig gråtande mot graven och några karlar lyfte upp honom och höll honom tillbaka. Så fyllde de gropen och först dunkade jorden mot den vita kistan men sedan hördes inget mer än gråten och sedan tystnade även den.
Ardiwan Diaa Samir är borta och nu fortsätter allt som vanligt.