Det är bara att erkänna - vi ogillar visselblåsare
Med ojämna mellanrum hyllas visselblåsarna. De som vågar kliva fram och larma.
Hyllningarna ser nästan alltid likadana ut. De är en blandning av beundran över visselblåsarnas mod och stöd i kampen mot översittarna som försökt tysta dem. Visselblåsaren är den perfekta hjälten i underläge. En orädd sanningssägare och samvetsöm förebild i en värld av cyniker.
Och genom alla hyllningar klampar en elefant, som vi inte låtsas om: visselblåsare är nästan alltid tålamodsprövande människor. Besvärliga, envisa, enkelspåriga, osmidiga, ofta humorlösa, rättrådiga och irriterande människor. Inte sällan självupptagna och en aning självförhärligande.
Jag menar inget ont med det. Min beundran för visselblåsare är inte mindre än någon annans. Men vi kan väl vara ärliga.
Historieprofessorn Dick Harrison blåste i visselpipan i Svenska Dagbladet för en vecka sedan. I korthet påstod han att universiteten är på väg att gå åt helvete. Harrison fick mothugg av studenter, kollegor och sin egen rektor. Det klagades på svepande formuleringar, men under ytan anade man det verkliga budskapet: Dick Harrison är en besvärlig typ.
Varför skulle det inte vara sant? Det finns gamla fejder kring Harrison att rota fram ur arkiven, om man så vill. Och folk som väljer att ta strid med i stort sett varenda kollega, hela studentkåren och sina egna chefer, är sällan blyga violer med svag självuppfattning.
Svaren till Harrison visade den svenska dubbelheten när det gäller personer som går i klinch med sin nära omgivning. Å ena sidan nickar vi åt hyllningsartiklarna om visselblåsare. Å andra sidan är ribban extremt låg för prövande personligheter som går i otakt. I Sverige ska saker funka. Då ställer egensinne och tjurskallighet bara till problem.
Vi är helt enkelt inte alls ett land som gillar visselblåsare. Vi är ett land som gillar att tro att vi gillar visselblåsare.
Nästa gång en hyllningsartikel till visselblåsare ska skrivas, kan vi inte vara lite rakare då? Inte väja för att de som står där och blåser nästan undantagslöst är jobbiga jävlar. Att nyansera hjältebilden en aning skulle faktiskt kunna vara det första steget för att ändra något hos oss själva. Ska vi verkligen gilla visselblåsare måste vi lära oss att uppskatta det som skaver.