Ett kärleksbrev till Peter LeMarc
Käre Peter! När jag skriver detta ligger du förhoppningsvis och sover. Det är tidig morgon efter den sista valsen, din avskedsföreställning inför många tusentals åskådare på Skeppsholmen i Stockholm. Du drog strecket där, efter 35 år som liveartist.
Även för mig var det en cirkel som slöts. Jag var med när det började och nu var jag med när det slutade. En epok. Rockhistoria. Relationshistoria. Klart jag ville vara med när du stängde butiken. Jag stod långt bak i publikhavet och njöt av varje känslovåg. Minnen vällde fram. Bilder flimrade förbi. Jag hörde repliker från förr.
Det var starkt även för mig och jag kan bara föreställa mig hur avskedets stund kändes för dig. Nej, förresten, det kan jag inte.
Vi kände varandra väl, där i början av åttiotalet när du gjorde dina första skivor. Vi satt vid köksbordet i Munkebäck och fabulerade ihop den första pressreleasen. Vi ljög och skrek av skratt. Vi gjorde dig till ungrare i exil. Ditt förflutna genomsyrade musiken, tyckte recensenterna. Vi skrek av skratt. Vi umgicks varje dag. Kanske inte exakt varje dag, men jag minns det som så intensivt. Musiken. Kärleken till musiken, musiken som viktigare än mat och sömn.
Jag glömmer aldrig när vi satt i en taxi från Kålltorp in till stan och plötsligt kom din första singel på radion, vi vrålade åt chauffören att höja ljudet och vi trodde inte våra öron.
Din låt, på radion. Det måste ha varit ”Sjömän utan stjärnor”. Minns du omslagsbilden? Jag hade knyckt den ur bildarkivet på Jönköpings-Posten där jag sommarjobbade. Långt senare förstod vi att det var en bild från filmen ”Harry Munter”. Hörde Kjell Grede nånsin av sig?
Spelningen på Berns i Stockholm med ”Flashdance” som extranummer? Jag minns din nervositet lika starkt som min egen extas. Det var så stort. Min kompis och rockdrömmen.
Springsteen som ständig referens och samtalsämne. Så unga. Seems like a long time ago, long before the stars were torn down.
Vi som älskade varann så mycket. Vägen, som lät oss längta. Jag flyttade norröver, du till huvudstaden. Steg för steg gled vi isär. Det bara hände. Livet tog över. Jobb, barn, relationer, vardagliga bekymmer. Det gick inte att leka längre.
Den sista föreställningen var magnifik. Jag stod långt bak men jag var där när cirkeln slöts och jag stod med blanka ögon och bevittnade hur min gamle vän - landets störste soulsångare, historieberättaren från Trollhättans E Street - sade adjö.
Jag kände så mycket. Men mest av allt stolthet. Önskar dig allt gott, din jävla lega.
Livsglädje
Jag är bög, på samma sätt som Kennedy var ein berliner. Stod i den vanvettiga värmen på Skeppsbron och bara njöt av paraden där kärleken dansade hand i hand med galenskap och livsglädje. Pridefestivalen handlar om frihet och hur långt ifrån Reinfeldt jag än befinner mig lyfter jag på hatten. Han var där. Det var viktigt.
Grilla frukt
Skit i flintasteken och entrecôten. Ska du bara grilla en sak till i sommar så är det vattenmelon. Skär den i centimetertjocka skivor. Grilla på halvvärme. På med lite stunsig krydda. Låt skivorna ligga en bra stund och bli randiga. Låt vattnet gå. Fruktfilé!