Vi barn köade för att se Thatchers sköte
Margaret Thatcher står med bart sköte på bilden och visar hela sin röda buske mellan benen.
På överkroppen bär hon en militärjacka, blicken är den vanliga, okuvliga. Med hela handen pekar hon mot soldaterna framför sina fötter, kommenderar.
Men de lyssnar inte, blickarna är riktade mot hennes underliv och några tittar flinande, menande, på varandra.
Bildtexten är slipprig, om en Järnlady som äntligen vet sin rätta plats.
Avklädd och objektifierad, ledare för Storbritannien men framför allt bara en kvinna.
Påsättningsbar, hanterbar.
Jag minns den här bilden så tydligt, fast jag var så ung när jag såg den.
Den fanns i en FIB Aktuellt, eller möjligen Lektyr, hemma hos en klasskamrats pappa. Han hade alla sina porrtidningar i en prydlig hög ovanpå varmvattenberedaren på deras gästtoalett. Man kan lugnt säga att det var kö till toaletten på barnkalasen.
Där fanns den där tecknade nidbilden av Thatcher. Förminskande och förlöjligande, klassisk manlig härskarteknik.
Och när Thatchers eftermäle nu stöts och blöts, när hennes livsgärning analyseras, då är det slående hur alla, år 2013, framför allt framhåller att hon var ”en stark kvinna”.
Längre har vi inte kommit, vanligare än så är det inte med kvinnliga statsministrar. Någon kallade henne en stor ”statsman”. Det säger rätt mycket om hur mannen är normen och kvinnan undantaget.
Samtidigt skriver jag själv om Thatcher i den här kolumnen av samma anledning; världen har haft och har för få kvinnor som hon.
Nu menar jag inte hennes politiska gärning, den kommer alltid att värderas olika beroende på vilka politiska glasögon betraktaren bär.
Jag talar om kvinnan som kunde, ville och vågade vara stark, rak och okuvlig, även obarmhärtig, och som aldrig bad om ursäkt för sig själv.
Det borde vara självklart men är det inte, något som ordet ”Järnlady” också speglar. En kvinna som är tuff är per definition avvikande.
Det finns inget självändamål i att vara hård.
Men fortfarande känner kvinnor alldeles för stor, ofta undermedveten, press på att vara behagliga.
En kvinna som sätter sig på tvären är ”jobbig”.
Le, prata, ta socialt ansvar. Allt medan männen för all del tycker att du är himla rar men glatt susar förbi i innerfil och tar makten och pengarna samtidigt som de utan att skämmas kan både supa, buffla sig och blogga om sina toalettbesök.
Fina flickor kommer aldrig långt.
Mycket bättre då att vara en Järnlady.
Som inga nidbilder i världen kan rubba.