Flickors drömmar glöms bort så lätt

Jennifer Wegerup

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-03-13

Musiken blir en väg ut. Och det är samma sak med fot­bollen. Den är räddningen för många”.

Så sa de två franska rappare jag träffade i förra veckan, från gruppen Boite Noir’, med raphiten ”Zlatan”.

Vi pratade om musikens och fotbollens betydelse för de unga i de mest utsatta områdena. Barn som får en uppväxt inramad av asfalt och betong, födda att gå till spillo.

Men ofta med en okuvlig vilja att ta sig därifrån, göra något, bli ­någon.

Som Zlatan.

Som Maz och Aysar, männen bakom ”Boite Noir’”.

Berättelsen är lika gammal som den gata de här ungdomarna hänger på; den om maskrosbarn, om att lyckas mot alla odds.

Och som alltid när jag hör den slås jag av det sorgliga faktum att den så ofta handlar om pojkar och män. Hundratusentals pojkar finner i fotbollen hem, tröst och, i bästa fall, framgång och en räddningsplanka bort från misären.

Pretentiösa fotbollsmagasin älskar att inlevelsefullt skildra dessa ynglingars drömmar och kamp.

Flickorna, de glöms ofta borta.

För dem är det svårare, mycket ­svårare.
 

Jag minns med smärtsamt skärande skärpa besöket i litauiska Ziez­mariai, våren år 2000.

Jag var där som utsänd reporter för att berätta om verklighetens ”Lilja 4-ever”, Dangoule Rasalaite.

Hon blev 16 år. Dangoule tog sitt liv genom att hoppa från en motorvägsbro i Malmö, efter att ha hållits inlåst som sexslav i en lägenhet.

Vi sökte hennes bakgrund och liv, flickan, människan, hon som en rad svenska män tillåtit sig att bara se som någon att utnyttja för egen ­njutning och vinning.

Jag minns den vackra vårkvällen, blandningen av Sovjetimperiets ­betongkolosser och de traditionella vackert slitna trähusen.
 

På en basketplan med rostiga ­korgar utan nät spelade unga män basket, pratade i mun med oss, om basketen som en väg ut, bort: ”Jag ska bli proffs i USA!”, ”Nej, i Italien!”.

Tjejerna, de satt hårt sminkade men ännu med troskyldiga blickar, passiva på en bänk och tittade på ­killarnas spel. Deras längtan bort var lika stor men drömmarna vagare.

”Fotomodell …” ”Barnflicka …” ”En rik pojkvän …”

De tittade sökande på oss, hade hört om vad som hänt klasskamraten Dangoule, hur hennes dröm slocknat och krossats bakom en obevekligt låst lägenhetsdörr.

”Trepoängare!”…

Killarnas rop från planen avbröt vårt samtal.

Och från den höga vårhimlen ovanför oss de klagande ropen från en flock vildgäss när de drog förbi.

Vidare, bort.