Frågestunden med statsministern är god terapi
Riksdagens frågestund med statsministern är en pålitlig timme på terapisoffan för folkvalda och väljare.
Diagnoser låter sig ställas, det blir tydligt vilka politiker som behöver starkare medicin för att hålla blodtrycket under kontroll och vi blir alla varse vilka frågor som för tillfället är gångbara.
Och en lagom distanserad betraktare kunde efter dagens drabbning konstatera att vänsterns fixering vid minkfarmar just nu är lika elakartad som högerblockets rädsla för att kineser snart har opererat in mikrochips i allas våra hjärnor.
När denna månatligt återkommande tradition hölls i pandemins barndom i mars rapporterade TT att stämningen var gemytlig och den politiska enigheten stor.
Men sedan dess är borgfreden bruten flera gånger om och det bråkas, klagas och kritiseras för fullt.
Ulf Kristersson, med en snygg, portföljliknande historia i ljusbrunt skinn under armen, anlände någon minut före utsatt tid och hälsade oroväckande fysiskt på Ebba Busch.
Hallå, tänk på vad Tegnell har sagt! Visst, du sitter inte längre i karantän, testet var negativt, men vad är det för signal du skickar ut till allmogen?
Talman Åsa Lindestam anmodade i nästa ögonblick alla att hålla coronaavstånd, men det var så dags då.
Statsminister Stefan Löfven, kom, som sig bör, sist. I går höll han den första överläggningen sedan i somras med partiledarna om coronasituationen, och nu var det dags för en runda till, fast i offentlighetens ljus.
På pressläktaren satt en reporter och två fotografer. Nere i kammaren intog 24 riksdagsledamöter sina platser. Stämningen var dämpad.
Klockan slog 14. Först ut var Kristersson. Två minuters anförande. Han ville veta hur den svenska strategin ser ut. En rimlig fråga, då den i vissa bemärkelser inte är helt enkel att förstå.
Löfven, klädd striktare och tjusigare än moderatledaren, men så är också tiden ur led, svarade att målet är att rädda så många liv som möjligt, vilket sker genom att se till att vården har resurser, samhällsförsörjningen fungerar och bra information går ut till allmänheten.
Sedan var det dags för Jimmie Åkesson, som inte helt överraskande var arg över att pensionärer inte har det bättre och att invandrare kostar.
Inte ett ord dock om vårens utspel om 10 000 kronor till alla svenska medborgare, en frikostighet som möjligen hade gjort det svårare för en redan ansträngd statskassa att satsa på de äldre.
Fotograferna på läktaren vankade av och an. Pliktskyldiga applåder nere i kammaren efter varje talrunda.
Annie Lööf har symtom på något som kan vara corona.
I stället frågade Anders W Jonsson varför djurparker får vara öppna medan nöjesparkerna är stänga och påpekade att förvirringen minskar människors förtroende för politiken.
Varför har regeringen efter åtta månader ännu inte fått en vettig pandemilag på plats, ville centerpartisten, en smart karl, veta.
Löfven svarade att det tar tid att producera lag. Det ska utredas och skickas på remiss. Vilket statsministern givetvis har rätt i.
Men ändå. Någon som minns panikförsöket att stänga Öresundsbron för några år sedan? Remissinstanserna fick ett dygn på sig. Det var inte klokt.
Klok var däremot Nooshi Dadgostar. Hon har koll på vad hennes potentiella väljare går igång på och ville veta om regeringen tänker ta hänsyn till LO:s hållning i trasslet om det framtida anställningsskyddet.
Löfven mumlade att han ska lyssna på alla.
Vänsterpartiet har gjort ett utspel om att minkfarmar måste stängas, en coronamutation har upptäckts hos djuren, vissa befarar att det kan skada vaccinprocessen, det fanns med andra ord skäl att tror att den nyutnämnde partiledaren skulle hoppa på det tåget.
Men det slapp vi, vilket troligen var lika bra. Tanken är hämtad från Danmark. Men statsminister Mette Frederiksen fick retirera från beslutet om att alla minkar ska avlivas. Det var nämligen olagligt.
Ebba Busch, som hamnat i blåsväder efter att ha partajat i denna restriktionstid, var slug nog att ta upp islamistisk terrorism.
Sedan började det. Liberalen Maria Nilsson, partiledaren Nyamko Sabuni sitter inte i riksdagen och kan således inte delta, ville prata om kineser och informationsinhämtning.
För all del ett fullt legitimt ämne, men jag skulle i efterhand tolka det som ett förebud.
Statsministern försäkrade att regeringen har koll och att Säpo har koll.
Efter en kort och meningslös piruett av socialdemokraten Åsa Westlund var det dags för Annika Hirvonen Falk, Miljöpartiet.
Och nu dansade minkarna plötsligt upp på bordet. Det borde jag ha listat ut.
– Skräckscenariot är ett muterat virus som ger upphov till nya pandemier, larmade hon.
– Jordbruksverket, veterinärer och Folkhälsomyndigheten följer utvecklingen. Experterna anser inte att minkfarmarna behöver stängas. Men vi är beredda att fatta nya beslut, svarade Löfven.
Partiledarna och ställföreträdarna var färdiga. Men det innebar inte att terapin var över. Nu var det dags för mindre prominenta politiker. Dessbättre hade de bara en minut på sig. Fotograferna skruvade på sig. Högst begripligt.
– Minkfarmarna, pep en vänsterpartist.
Statsministern såg plötsligt trött ut och påminde om det danska fiaskot i genren.
– Huawei! Kina! utropade en moderat.
– Ny säkerhetslag är på gång, muttrade Löfven och såg ännu tröttare ut.
– Kina, försökte en tapper sverigedemokrat.
– Kineserna! ropade en liberal.
Vid det här laget orkade jag inte lyssna på svaren längre. Carina Ohlsson, socialdemokrat, ställde i och för sig en viktig fråga om skyddet för våldsutsatta kvinnor och barn, men syret var i princip slut och föreställningen efter en timme över.
Efter det var det pressens tur att prata med Löfven.
De vanliga riksdagsrävarna var på plats. TT:s åldersman Owe Nilsson viskade någonting i mitt öra. Några minuter senare blev han orolig och bad mig att inte citera honom.
Jag hade inte hjärta att avslöja att jag glömt vad det handlade om.
Bråttom hade han, den gamle sossen. Inte ens tio minuter fick vi. Sedan skulle han iväg och träffa kungen.
Det är lätt att raljera. Men statsministerns frågestund i plenisalen är en fin tradition. Och inte demokratiskt oviktig. Även om mer möjligen avslöjas än vad politiker egentligen vill och förstår.
Utanför riksdagen reste sig en byggnadsställning mot novemberhimlen. Taket behöver renoveras. Även det en viktig uppgift.