Ilska ger trafik – och dollarmiljarder
Uppvigling, olaga hot, grovt förtal, knarkförsäljning och människohandel.
Varje dag begås ett oräkneligt antal kriminella handlingar på eller via de amerikanska techjättarnas plattformar.
Vem ska bära ansvar?
Därom råder högst delade meningar.
Google, Facebook, Youtube och Twitter har tusentals anställda och diverse program som ska hålla de värsta avarterna borta, men de ligger inte ens i bakhasorna på den kreativa kriminaliteten. Det finns också en inbyggd motsättning i deras försök. Systemen premierar starka känslor snarare än sakliga resonemang. Glödande vrede genererar trafik och dollarmiljarder. Algoritmer och “förstärkningsinlärning” premierar extrema åsikter.
Siffrorna är hisnande. Förra året hade Facebook 2,7 miljarder aktiva användare. Youtube – vars servrar tar emot 500 timmar ny video varje minut – två miljarder.
Techjättarna har skapat monster de inte kan behärska. Reglerna i de finstilta avtalen som plattformarnas (och telekombolagens) användare formellt underkastat sig tillämpas sällan eller aldrig.
Det finns inga hållbara riktlinjer och styrmedel. Alltså kan bolagen godtyckligt förbjuda bara bröst men tillåta en Trump att sprida rasistisk och uppviglande smörja. Tills de - när vinden vänder - fimpar honom för gott. Och i kampen mot den nätrelaterade brottsligheten lyckas polisen och de rättsvårdande myndigheterna bara i enstaka fall lagföra några gärningsmän.
Begrepp som sanning, fakta och källkritik förlorar i betydelse. ”Alternativa fakta”, lögner och helt ogrundade utsagor vinner mark.
Detta påverkar också traditionella medier, vare sig de vill eller inte.
Public service-bolagen har fått kritik för att de inte “kallar en spade för en spade”. Senast när de okritiskt förmedlade konspirationsteorin om att de våldsamma Trumpanhängare som stormade kongressen i USA i själva verket var vänsterextremister, vilket förnekats av FBI.
Tidningar, tv-kanaler och radiostationer tar mer och mer hänsyn till Facebook-drev och så kallade twitterstormar, vilka ibland byggts upp av fejkade konton.
Nätjättarna är privata företag och har rätt att göra som de vill. Ska de krävas på konsekvens och ansvar? Eller ska de betraktas som neutrala motorvägar? Och hur har svenska medier rapporterat om Trump de senaste fyra åren?
Frågorna hänger ihop. Och de debatteras i kväll måndag den 18 januari på Publicistklubben i Stockholm.
De medverkande är: Karin Pettersson, kulturchef Aftonbladet, Jan Helin, mediedirektör SVT, Nils Funcke, journalist och debattör i yttrandefrihetsfrågor och Bino Drummond, medlem i republikanerna och kommunpolitiker för Moderaterna.
Debatten går att se på publicistklubben.se. Där finns den också att se i efterhand.
Omanlige Trump 1
Windsor Mann i The Week: ”Han bär smink, älskar guld och skvaller, är besatt av sitt utseende, gnäller oavbrutet, kan inte kontrollera sina känslor, tittar på tv dagtid, njuter av parader och heminredning och brukade sälja parfym”.
Omanlige Trump 2
Tom Nichols i The Atlantic: ”Hur kan vita män i arbetarklassen – den mest trogna delen av Trumps väljarbas – stödja någon som med deras mått mätt är den minst maskuline man någonsin som varit en modern president”.