Bianca Ingrosso är en av samtidens mest hårdföra erövrare
Jag ser Bianca Ingrosso varje dag. Hon möter stadigt min blick bredvid entrén till min mataffär där hon i fem gånger naturlig storlek tronat i månader. Hon ler på reklampelaren utanför, hon ser sträng ut bland de föreslagna inläggen på Instagram. Jag fattar varför, såklart. Hennes kombination av tid och plats, tillfälle och hårt arbete, är perfekt. Hon passar inte bara i samtiden, hon har blivit den.
Varje gång jag ser på Bianca Ingrosso tänker jag också på ätstörningar. Jag vet inte hur informationen sipprat in i mitt huvud, men utan att aktivt söka upp den har jag ändå, i flera år, vetat om att Bianca länge lidit av bulimi. Bryr sig inte kampanjmakarna om det, har jag undrat, att kroppen vi tittar på är associerad med, formad av, att hulka på ett toalettgolv?
Inte förrän nu, verkar det som. I förra veckans avsnitt av ”Wahlgrens värld” bråkade Bianca med sin familj om sina matproblem, som hon enligt programmet inte velat prata med dem om de senaste fyra åren. “Vill du ens bli av med din ätstörning?” undrar mamma Pernilla Wahlgren. ”Nej, inte just nu”, svarar Bianca iskallt. Det är en sällsynt stund av sanning i den här sortens tv, jag känner igen sättet att tänka. När alla andra blir fiender och ätstörningen blir den enda vännen, det är allvar då.
Pernilla frågar gråtande om dottern ens går till sin bulimiläkare längre och hon fräser att hon inte haft tid, hon har för många kontrakt som kräver hennes närvaro. Tittarna och följarna blev djupt upprörda av programmet, av arbetsvillkoren. Hälsa går före profit!
Vreden riktades mot Gina Tricot, ett av företagen som just nu har kampanjaffischer med Ingrossos kropp på. I hundratals instagramkommentarer berättade arga tjejer att de skulle bojkotta just den lågpriskedjan. Att avsnittet av Wahlgrens värld var inspelat för åtta månader sedan, och att Bianca det senaste året även har jobbat med bland annat varumärkena Nelly, Coop, Aim’n, Intimissimi, Na-kd, Max Factor och, framförallt, Discovery Plus och hennes egna Caia Cosmetics, brydde sig drevet inte om.
Bianca Ingrosso kopplar själv sina problem till de aldrig svikande kamerorna omkring henne. Men är hon utnyttjad av onda företag, har de drivit henne till svår sjukdom? Nja. Gina Tricots moraliska kompass ger jag inte ett skit för, men jag tror alla Biancas signaturer på alla de där kontrakten placerades där ganska medvetet. Biancas framgång – och, kanske på ett sätt, hennes sjukdom – beror på att hon är duktig på att förstå vad som kommer fungera bäst, och leverera det.
I vår kultur och i hela västvärlden är att luta sig tillbaka och låta kolhydraterna flöda tätt förknippat med att bli tyngre, långsammare, hållas tillbaka. De unga, snabba och starka vill se ut som det också, i sig är det inget konstigt. ”Hungrig” är en positiv egenskap i arbetssammanhang, och kroppen och psyket hänger ihop.
De livsnjutande och evigt pastaätande halvitalienarna i tv:n skulle inte funka lika bra om de svällde ett par storlekar för varje säsong, och de vet de såklart om. Det Ingrossos nu kallar prestationsångest hänger ihop med viljan att vinna, en egenskap som enligt min bristande erfarenhet ändå har visst samband med framgång. Bianca Ingrosso är inte samtidens offer, hon är en av dess mest hårdföra erövrare, spyorna en krigsskada.