Det vill vi tjejer ändra på – och mycket mer
– Men vad vill ni då?
Han säger det nyfiket. Inte irriterat, inte provocerande. Kanske tror han att jag först upplever det som ett försvar, för när jag inte svarar direkt utvecklar han snabbt sin tanke.
– Ja alltså, vad behöver förändras för att tjejer ska känna sig likvärdiga? I allt liksom.
Jag väntar inte med svaret den här gången.
– En utjämnad maktbalans i grunden. Och lite förståelse och engagemang på vägen dit.
Han tystnar en sekund, skrattar till och säger:
– Så enkelt alltså?
– Så enkelt.
Så skrattar vi båda två. Vi vet att det låter enkelt, men att det inte är det egentligen. Så vi pratar om det. Om att förändringar är svåra för att de kommer med ett motstånd. Människor som tror att de är på väg att förlora sin egen bekvämlighet för någon annans kamp. Som tror att de blir av med sin egen makt, för att någon annan tar sin egen. Kanske blir det också så ibland, men det är ingen anledning att förtrycka någon baserat på könstillhörighet.
Jag skulle kunna skriva mycket om just det. Om könsmaktordningen. I grund och botten handlar mycket av den kvinnliga frigörelsen om att få rätt till det utrymme och den status som ockuperats av strukturer och normer genom alla tider. Om att en gång för alla radera tanken om att kvinnor inte borde värderas lika högt socialt, ekonomiskt eller politiskt.
Ni fattar vad jag menar.
Men för att göra det ännu tydligare ställde jag samma fråga till nästa generation tjejer.
Vad vill du förändra för att det ska kännas lättare att vara kvinna?
Och svaren de kom.
En tjej född på 90-talet minns en nästintill obefintlig sexualundervisning i skolan. Hon skriver om hur den borde innehålla mer än det fysiska. Att det borde pratas om respekt, övergrepp och porrindustri. Om vilka felaktiga förväntningar som, mycket på grund av porren, drabbar speciellt kvinnor.
En annan tjej skriver på Twitter att hon vill att fokus gällande sexualbrott ska ligga på gärningsmannen, i stället för på offret. Att förebyggandet av det brott som oftast drabbar kvinnor inte ska handla om hur de, hur vi, ska förändra oss utan i stället hur man ska förebygga att brotten händer genom att fokusera på de som begår dem.
En högstadietjej upplever sexuella trakasserier i skolan, men att ingen vuxen tar dem på allvar. Hon får medhåll av en annan som skriver att känslan som ung tjej är att ”man sexualiseras, hela tiden. Som att man inte finns till för något annat”.
En annan riktar fokus utanför våra svenska landsgränser. Skriver att hon vill att andra tjejer ska få rätt till det hon själv har rätt till. Mensskydd. Att undslippa könsstympning. Hon skriver att vissa saker har vi i överflöd, medan andra inte har något.
På Twitter riktar många fokus på kvinnovård. Om preventivmedel som är bättre. Om bättre kvalitet på gynundersökningar. Om en tryggare miljö där man upplever sig som allra mest sårbar. Om att känna sig trygg överlag. På gatan, på tunnelbanan, hemma. I mörkret eller ljuset.
Så, vad vi vill?
Det här. Mycket mer än det här. Och så, en sak till:
Att förändringen inte ska komma med motstånd. Att det ska få vara lite enkelt.
Det var bara det.