De bortglömda förnedringsrånen är tillbaka på agendan
En ung man i häktets gröna kläder.
Deltog han i den ohyggliga förnedringen av två tonåringar på kyrkogården i Solna?
Åklagare Anders Tordai är säker på sin sak.
I sal 1 i Solna tingsrätt lade han kortfattat fram texten med de sedvanliga juridiska piruetter som alltid inleder en häktningsförhandling av påstådd kriminalitet av dignitet.
En 18-åring, kort, mörkt hår, skägg, ledd mellan två häktesvakter, tittade nyfiket mot åskådarna, log, nickade mot någon han tycktes känna och satte sig bredvid sin advokat.
Människorov, grovt rån, grov misshandel, våldtäkt... Rådman David Löfgren lyssnade, antecknade och beslutade om stängda dörrar, varefter vi alla, några civilklädda poliser, tre journalister och en yngling, kördes ut.
Ynglingen ropade något på arabiska, den misstänkte nickade uppskattande, kanske var det några uppmuntrande ord, kanske var det viktig information som han inte borde ha fått möjlighet att framföra, kanske var det ingenting alls av vikt.
Och tingsrättens högtalare sprakade till och upplyste om att dom skulle avkunnas i sal 5. Någon odåga som stoppats med hasch och tramadol i fickan i slutet på maj fick dagsböter. Hans föräldrar log och var tacksamma.
Ja, det var ytterligare en av alla dessa vardagar vid rättvisans löpande band där hopp föds och släcks; grovt rattfylleri, olaga hot, urkundsförfalskning, grov kvinnofridskränkning, vårdnad och umgänge med barn...
Medan häktningsförhandlingen malde på fanns tid att fundera över vår tids rastlösa nyhetstempo och en kriminalpolitisk debatt som byter fokus oftare än en modebloggare köper kläder.
Under någon vecka i mars, troligen mellan två gangstermord, fylldes ledarsidor, tidningssajter och debattprogram i radio och tv med skakande rapporter om hur unga män misshandlade sina rånoffer och urinerade på dem, övergrepp som filmades och spreds.
Upprörda röster ställde fullt rimliga krav på att någonting måste göras och vid en pressträff pratade moderatledaren Ulf Kristersson om ungdomsbrottslighet och konstaterade att "ren förnedring pågår".
Svenska Dagbladet ringde ambitiöst runt till polisdistrikten och lyssnade på polischefer, som sa att de inte hade märkt någon ökning av den brottskategorin alls och som påpekade att i den mån fenomenet existerade så var det mycket ovanligt.
En kartläggning som givetvis drunknade i bruset utan att ha gjort nämnvärt avtryck i det offentliga samtalet.
Sedan bröt pandemin ut och trängde undan det mesta annat från dagordningen och när det i slutet på maj genomfördes en riksdagsdebatt om förnedringsrånen var det yesterdays news och ingen var längre intresserad av politikernas löften om hårdare tag och avskaffad ungdomsrabatt.
Nu har ämnet gjort comeback.
Att åklagaren uttryckt sig försiktigt om brotten och inte vill nämna vad han tror om motiv har inte hindrat kommentariatet från sin sedvanliga tvärsäkerhet.
"De njuter av dina barns förnedring", som Svenska Dagbladet uttryckte saken i en ledare som publicerades ungefär samtidigt som den första av två häktningsförhandlingar pågick i går.
Ja, kanske är det så även i detta fall. Kanske handlar detta om någonting annat. Med tiden bör bilden klarna.
Vad kan vi säga till dess?
Att två unga pojkar på Norra begravningsplatsen i Solna i söndags morse stoppade en människa som var ute med sin hund och började berätta om en natt som utan att handskas vårdslöst med sanningen går att beskriva som tortyr.
Polis larmades och två personer som betedde sig egendomligt och som stämde väl in på signalement greps i närheten.
Att de misstänkta är unga, men har, kanske inte överraskande, en gedigen kriminell belastning. En av dem har dömts för mordbrand. Den andre har avtjänat ungdomsvård för våld och rån.
I häktningsframställningen till domstolen får vi på neutral juridisk prosa en lika knapphändig som skrämmande bild av hur utdraget övergreppen tros ha varit.
Det inleddes runt klockan 23 på lördagskvällen och pågick till 08.39 på morgonen. Hur offren upplevde detta går knappt att föreställa sig. Ångesten, att inte veta om livet kommer att få fortsätta, skräcken, smärtan, timme efter timme.
Nu, några dagar senare, syns inga spår av mardrömmen.
I den vackra parken med de imponerande trädalléerna och gravar i regelbundna kvarter, där Stockholm begravt invånare sedan tidigt 1800-tal, vankar en ung kyrkogårdsarbetare runt i sensommaren och ser ut att vilja jobba så lite som möjligt.
Några kilometer därifrån, i en av alla dessa moderna tingsrätter, efter bara 20 minuters förhandling, ropades målet i sal 1 på igen och den röda lampan på dörren bytte färg och blev grön.
18-åringen fick hjälp att ta av sig handbojorna och sätta sig ner igen.
En av de sajter vars medarbetare har ett mer välutvecklat intresse för människor med invandrarbakgrund än för pressetik har berättat för sina läsare vad han heter. Hans familj har hotats, annat var knappast att vänta.
Mannen nekar till anklagelserna ,men tingsrätten fann sannolika skäl att häkta honom som misstänkt för samtliga brott åklagaren påstår att han har begått.
Journalisterna och de civilklädda poliserna reste sig än en gång och lämnade salen.
Den här gången ropade kompisen på svenska:
– Du får ett brev i morgon, bror.
