Andy är ett svin som förgiftar våra barns sinnen
Min tvååring är besatt.
När han var väldigt väldigt liten, för liten för teve antar jag, så älskade han Pippi Långstrump. Vi också.
Sen kom Andy och hans tröttsamma stolligheter.
Så heter det inte. ”Andys förhistoriska äventyr” ligger på SVT Play och om det är en stor repa i allting så är det vårt fel.
Barn och deras besatthet av dinosaurier: sött, lite oförklarligt men också oförargligt.
Skulle man kunna tro. Men vi måste faktiskt prata om vilket svin Andy är.
Låt mig förklara.
Andy är en glad kille med ihålig uppsyn som arbetar på Nationalhistoriska museet.
På museet arbetar även Harriet, en förmodat bildad kvinna med förmodad dubbelexamina som brinner för sina utställningar och kan allt om alla dinosaurier och hur jorden såg ut när de stampade omkring på den.
I nästan varje avsnitt råkar Andy förstöra en viktig detalj i Harriets nya utställning. Harriet får panik, Andy lovar att hjälpa till. Och så plötsligt! Den stora klockan på museet ger ifrån sig ljud.
”Jag fixar det här!” lovar Andy och springer iväg genom byggnaden så att hans stövlande klamp ekar mellan väggarna. Han öppnar ett skåp och packar på sig hatt, teknisk utrustning och Harriets ryggsäck.
Sedan rusar han vidare till klockan, höjer ett finger i luften och önskar sig till exempelvis tiden då Argentinosaurusen levde.
Och trots att Andy är så enfaldig att klockan borde stanna och självdö så sugs han in i klockan, reser genom tiderna och landar i dinoland. Han hämtar det som han har förstört, tar hjälp av sakerna i Harriets ryggsäck och åker tillbaka.
Harriet blir glad och lättad. Återigen har Andy räddat både utställningen och dagen.
Andy tittar in i kameran och lägger fingret över munnen.
”Schh, vi ses nästa gång!” säger den snälle Andy som alltså är ett as.
För här har han hittat ett sätt att uppleva de förhistoriska djuren på riktigt, och inte en enda gång tar han med sig Harriet.
Provokationen är så stark att jag har börjat lämna vardagsrummet.
Vilka uppoffringar skulle Harriet inte göra för att få följa med på ett endaste besök till tiden då hennes passion var verklighet?
Och ändå ska min tvååring sitta där och beundra en fullblodsegoist som inte bara står emellan sin kollega och hennes dröm utan använder hennes saker utan att fråga?
Jag förklarade mina upprörda känslor för en av mina döttrar, hon som är ett fan av K-pop-bandet BTS.
”Men mamma, du är så löjlig, han hjälper ju bara till.”
”Okej, men du vet ditt BTS-merch som du fick i födelsedagspresent? Jag köpte inte det online, jag reste faktiskt till Sydkorea och fick det när jag träffade bandet. Åh, hade du velat vara med?”
Och så avslutar man en diskussion.
Kan vi vara överens om att Andy är ett själviskt svin som inte borde få förgifta våra barns sinnen?
#teamharriet
Gnagarhopp: Den utrotade mushjorten vaknade en morgon och fann att den existerade och hade hälsan. Alla var förvånade, inte minst mushjorten själv. Det är roligt att leva.
Gnagargalopp: Och här har jag gått runt och trott att jag är rädd för ormar, spindlar och hajar. Nu kan jag alltså bli jagad av en råtta med hovar?