Islamistiska terrorister och högerextremister i en dödsdans
Terrordåden i Sri Lanka sägs vara en hämnd för attackerna mot två moskéer i Nya Zeeland, som i sin tur var en vedergällning för Drottninggatan.
Så skrivs ännu ett kapitel i berättelsen om vår tids dödsdans.
Hittills har 321 personer konstaterats mördade och över 500 skadade i påskdagens terrordåd i Sri Lanka.
Utredningen har visat att de sex terrordåden, som ska ha begåtts av den islamistiska gruppen National Thowheed Jamaath, är en hämnd för Christchurch.
I vart fall hävdar en talesperson för Sri Lankas regering att det ligger till på det viset. Några belägg har dock inte presenterats. Än vet vi inte hur det ligger till med den saken. Skäl till att lägga ut dimridåer saknas inte och attentat av denna magnitud tar tid att planera.
Men mönstret känns igen. Terrordåd är i någon bemärkelse alltid en vedergällning, men ofta åberopas tidigare attentat.
Brenton Harrison Tarrant. Så heter den unge högerextremist som för en dryg månad sedan gick till attack mot två moskéer i Christchurch i Nya Zeeland och mördade 50 personer.
Strax innan terrordåden släppte han ett manifest på nätet, där Anders Behring Breivik hyllades och hämnd förklarades skulle utkrävas för morden på Drottninggatan.
Rakhmat Akilov i sin tur tog på sig ansvaret för vedergällning för den globala kampen mot terrorsekten IS.
Varje nytt mord, varje människa som tvingas sätta livet till, ska hämnas. Förevändningar skapas, tom retorik fylls med innehåll, kretsloppet ges näring och syre.
Extremism föder extremism. Det är inget originellt påpekande. Det är inte en nyhet. Men det är aldrig så tydligt som när terroristerna åberopar varandra.
Påtagligt är hur lika extremisternas förställningsvärld är.
Breivik var besatt av tanken på att muslimer, kulturmarxister och feminister höll på att ta över Europa. Klockan är fem i tolv och någon måste agera.
Akilov var besatt av tanken på att den dekadenta västvärlden och alla dess kulturmarxister och feminister höll på att förgöra den muslimska världen. Klockan är fem i tolv och någon måste agera.
Hos såväl högerextremisten som den islamistiske extremisten är det vanligt med effektiva bilder om rädsla för våld, tvång och förnedring.
Det är två patriarkala ideologier: Männens plikt är att skydda kvinnor och barn.
Samtiden hatar de, vare sig de sympatiserar med al-Qaida eller Nordiska motståndsrörelsen. Det är två reaktionära ideologier med en idealiserad, för att inte säga förljugen, bild av en värld som en gång ska ha funnits.
Samtidigt som jag skriver dessa rader tickar det in telegram om att IS har tagit på sig ansvaret för terrorn i Sri Lanka. Kanske passar organisationen bara på, men det förefaller vara rimligt att så här pass storskaliga attentat har genomförts med internationellt stöd.
Men det förändrar ingenting i sak. Terroristerna klamrar sig fast vid varandra, krampaktigt, bara alltför medvetna om det ömsesidiga beroendet.
Dödsdansen virvlar vidare.