Varför är alla stockholmare så sura?
Det är ingen ny spaning, men den är sur
"Stockholmare är väldigt sura"När det blir höst händer det ibland att man gör sig ett ärende till Stockholm. Man kanske har en bok på gång eller så.
Ni, läsare av Aftonbladet, tror att jag bor i Stockholm. Ni slutar aldrig tro det. Ni mejlar mig i ämnet varje vecka. Jag bor inte i Stockholm, jag är precis som ni, jag bor någon annanstans. Jag tycker att man kan se på mitt ansikte att jag kommer från Kalmar, friska hårda och skoningslösa havsvindar över kvinnokinden, lite pinad men också lite rosig. Ganska grov, inte Stockholmssnygg. En femma på Larmtorget, en svag tvåa på Norrmalmstorg.
När jag och min härdade hud kliver av tåget vid Stockholms centralstation försöker vi se ut som om vi hör hemma. Vi skjuter ut överläppen en bit så att vi ser ut som fillers på en fredag, vi försöker se bestämda ut i stegets riktning, vi vet vart vi ska och vi rör oss med skoningslösa klackstamp mot Åhléns City och NK. För vi älskar att leka rik kvinna som inte behöver fråga vad saker kostar, vi älskar att låtsas att vi bor i en trea i Vasastan, vi ska bara köpa fredagsbuketten och levainbrödet med valnötter och aprikos som de faktiskt bara har på fredagar.
Bageriet på NK heter förövrigt Art bakery. Bara i storstan är bröd konst. I Kalmar och Vansbro heter bröd bröd.
Som jag passerar det där övergångsstället på snedden strax intill Sergels torg så slår det mig att jag inte vet hur människor i Kalmar ser ut när man möter dem på gatan. Jag vet bara att det måste skilja sig avsevärt. För alla i Stockholm är sura.
Undantagslöst.
Varför är de det?
Varför är ni det?
Ni bor i en av världens vackraste huvudstäder. Jag har aldrig rest någonstans, men jag kan bildgoogla och jag kan gå på hörsägen. Stockholm är vackrast. Så särskilt fattigt och utarmat på kultur är det inte heller. Många vackra kvinnor, många vackra män, så mycket snygga kläder, så otroligt mycket välfärd och Nybrogator. I Kalmar har vi bara Nybro, men vi är glada ändå.
Så vad är problemet? Saknas pojkvän alldeles förtvivlat? Har alla skoskav och kvarskatt och IBS-mage?
Det här är ingen ny spaning, men den är sur.
När jag passerar dörrarna till NK bestämmer jag mig. Jag ska trotsa. Jag ska le mig fram. Jag ska le som en idiot. Jag ska le så att folk tänker: hur är det fatt, hon har rymt. De ska gå omvägar.
Och så passerar jag sminkdiskarna där alla ler, kommer av mig, provar en doft.
Går in på H&M och här säljer ingen smink över glasdisk, här är det strama personligheter och hårda tofsar i nacken och nittiotalsjeans och neonfärgade örhängen. Och om ni inte har sett en hm-kvinna sortera galgar på en stång så har ni aldrig upplevt ursinne.
Ingen tittar upp, jag söker efter mänskligheten i människorna. Det går så bra med en liten nick, nästan för liten för att ens uppfatta, en försiktig ryckning i högra mungipan. Bara något så att jag vet att du lever, så att jag vet att du vet att jag lever, att jag finns. Våra ögon möts, alltså finns vi, allt sånt.
Ser en jätteful topp som är gul, tänker där fick de.
Fick vadå? Inte vet jag, ett tråkigt besked på det personliga planet när de kom hem kanske.
För hur kan man annars förklara.
Att alla i Stockholm är sura.