Jag förstår de unga kriminella
Det är en kille före mig i kön i mataffären, han ber att få ta ut kontanter i kassan och har uppfälld huva. Han är inte från den här innerstadsdelen men det är inte de yttre attributen som får mig att tänka det. Han är ung, nog minderårig, och pratar hela tiden lågt i telefon. Kassaapparaten strular och under tiden hinner jag höra att det är några grejer som är borta, han är kryptisk men har någon idé. Han är lugn men allvarlig, rör sig tyst och kontrollerat som ett litet, spensligt rovdjur.
Det ser konstigt ut när de noga valda orden kommer ut från hans barnrunda ansikte, det där exekutiva tonfallet har jag har aldrig hört från en icke-kriminell sextonåring. De duktiga tonårspojkar jag brukar möta vacklar självmedvetet och slår ner blicken, den här söker istället ögonkontakt. Jag fattar varför, jag ser väl ut ungefär som hans kunder här i stan brukar göra. Han vet ju inte att jag bara är där för att handla pärlsocker till mitt bullbak, att hans värld är oerhört långt från min.
Den svenska narkotikamarknaden sägs omsätta miljarder och de flesta köparna är inte tunga missbrukare. De jag känner som har telefonnumret till en sådan där kille vill inte bara ha verklighetsflykt, det är snarare den förhöjda verkligheten de är ute efter. En upplevelse där världen är lite mer, i brist på bättre ord, äkta.
Yrkeskriminaliteten spås bli en stor fråga i valet och problemen sägs bero på migration och fattigdom, dåliga skolor och få poliser, det ligger nog något i alltihop. Men säljarna och köparna på marknaden som finansierar gängvåldet delar något som skulle finnas kvar även om becknarväskorna förbjöds på varenda skolgård och torgen kontrollerades av militär. Jämfört med mycket annat så verkar kontakten med den kriminella världen nämligen rätt kul.
Eller, kul är fel ord. Men jag hade älskat att ha ett viktigt telefonsamtal att ringa när jag var sexton, att vad jag sa där faktiskt skulle kunna ha påverkat något skeende i verkligheten. Att min grupp och det sociala spelet skulle ha någon betydelse, att det någon jävla gång kunde vara på riktigt.
Mina tonår var, som för de flesta västerländska unga, en övning inför ett riktigt liv som aldrig verkade börja. Det enda som sas betyda något var en obegriplig och till synes oändlig kedja av utbildningsår. Grundskolan en förberedelse för gymnasiet, gymnasiet en prepping för högskolan, universitetet var den plats där det minst av allt gick att känna en kontakt med det verkliga och blodfyllda, säcken med guld längre bort än någonsin. De jobb jag kunde få var monotona och maskinella, utmattande men inte på ett tillfredsställande sätt.
Världen verkade gjord för någon annan, sa vi, en mer teoretisk och rationell varelse än våra riktiga, fysiska unga kroppar. De små rovdjuren, alla vi med lite ambitioner och spring i benen, saknar inte underhållning, det hjärndöda streamandet och scrollandet har vi massor av. Det går att få kickar också, inte bara droger är mer tillgängligt än någonsin, meningslöst sex och våld går också att konsumera konstant utan minsta motprestation. Bristen vi led var inte på frihet eller förströelser, utan på det blodiga allvaret, den dödliga konkurrensen, hedern och äran.
Jag går hem och bakar färdigt men förstår de unga kriminella, de med riktiga sedlar i fickan och hemska fakta att kryptera. Deras nivå av verklighet är en allt mer sällsynt vara.