Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Jag låter hellre tanden dö än blir förnedrad igen

”Det är inte borrmaskinen eller något av de andra instrumenten jag är rädd för. Det är personen som håller i dem”, skriver Frasse Levinsson.

Som barn var jag något av en tandläkarfavorit. Jag hade aldrig några hål och fick alltid översvallande beröm för hur väl jag skötte mina tänder. Det var till och med snack om att de skulle placera en avgjutning av min perfekta tandrad i väntrumsakvariet på tandläkarmottagningen i Lerum, så att den kunde statuera exempel för de andra patienterna.

Jag är osäker på om det blev någonting av det. Det jag däremot vet är att min relation till tandvården förändrats i takt med att jag blivit äldre. Det är nog rättvist att säga att jag utvecklat tandläkarskräck. Men det är inte borrmaskinen eller något av de andra instrumenten jag är rädd för. Det är personen som håller i dem.

 

När jag blev tillräckligt gammal för att sluta bli kallad till tandläkaren slutade jag gå dit. Det var inget aktivt beslut. Det är bara som med mycket annat att man måste påminna mig om att jag ska göra något för att det ska bli gjort. Min frånvaro varade i sex år, innan det slog mig att det kanske vore idé att undersöka hur det står till med gaddarna. Rak i ryggen gick jag dit, redo att återigen bli berömd för min raffinerade borstteknik och mitt pärlband till tandrad.

Men det blev inte som jag hade tänkt mig. Inte alls faktiskt. Istället för beröm fick jag nedlåtande kommentarer om mitt tandkött. Det var tydligen inflammerat. Och om jag inte genast började använda tandtråd skulle det finnas risk för tandlossning. Detta var tydligen tvunget att framföras med en ton som kanske hade varit lämplig om jag hade avfyrat ett handeldvapen i väntrummet. Sedan fick jag betala två tusen. Ett rent förnedringsrån. När jag avlägsnade mig var jag krökt som en ostbåge.

 

Jag fattar inte varför tandläkare måste vara så jävla stränga. Min kompis Maja säger att det är för att tandläkare har samma komplex gentemot riktiga läkare som väktare har inför poliser. Kanske ligger det någonting i det. Kanske inte. Hur som helst biter det inte på mig. Det är snart tre år sedan det här hände och jag har ännu inte börjat använda tandtråd. Nästa vecka är det meningen att jag ska dit på återbesök för att kolla upp en så kallad ficka som bildats vid en av tandrötterna. Men det bokade jag precis av. Jag låter hellre tanden dö än blir förnedrad igen.

 

Följ ämnen i artikeln