Varje val väcks falska förhoppningar om en förändring
Inför varje gång landet går till val väcks förhoppningarna om att tyrannen ska kunna störtas.
Sedan släcks det lika snabbt när resultatet kommer, som alltid är detsamma.
Europas sista diktator sitter av allt att döma säkert även denna gång.
Aleksandr Lukasjenko har styrt Belarus, tidigare kallat Vitryssland, med järnhand sedan 1994, det vill säga under nästan hela tiden som landet varit en självständig stat efter Sovjetunionens kollaps 1991.
Liksom många diktatorer har han ett behov av att legitimera sitt maktinnehav. Därför hålls det trots allt val vart femte år.
Den politiska oppositionen för en tynande tillvaro mellan valen men inför varje val får de en extra vitamininjektion. Inte minst av de utländska journalister som reser till landet för att rapportera om valet och gärna vill tro på lokalbefolkningens hopp om en förändring.
Det finns en tendens att behandla valen som äkta val trots att det bara är en charad för att befästa presidentens maktställning. Omvärlden verkar bära på en orealistisk förhoppning om att landets befolkning på något mirakulöst sätt ska lyckas kasta ut den bredaxlade Lukasjenko från sitt palats. Likt revolutionerna i Georgien och Ukraina.
Söndagens val var inget undantag.
Men oppositionen är på tok för svag, för splittrad och alltför koncentrerad till huvudstaden Minsk för att på allvar kunna skaka mannen som kallas för Europas sista diktator.
Lukasjenkos säkerhetsstyrkor har bra koll på motståndarna till regimen och så fort ett hot växer sig starkt så slår de till med full kraft.
Lärt av Putin
Den här gången skulle bloggaren Sergej Tichanovskij vara oppositionens huvudkandidat. Uppenbarligen kände sig Lukasjenko hotad eftersom han förbjöds att ställa upp. Då tog hustrun Svetlana Tichanovskaja upp stafettpinnen.
Genom att koncentrera sig på några få frågor där oppositionen kan enas väckte hon hopp om att trots alla kunna rubba diktatorn. Hon samlade tiotusentals människor på sina valmöten.
När valresultatet kom i dag såg det ut som det brukar. Jordskredsseger för diktatorn som fick 80 procent. Tillräckligt mycket för att ses som en betryggande seger men inte de 99 procent som gör att valet direkt kan avfärdas som fusk. Lukasjenko har lärt sig av Rysslands president Putin.
Tichanovskaja fick nöja sig med knappa tio procent.
Exakt hur mycket Lukasjenko har fuskat är omöjligt att veta. Kanske hade han vunnit även utan fusk även om segermarginalen hade varit väsentligt lägre. Precis som i Ryssland finns det många i Belarus som vill bli styrda av en man med fast hand. Vanans makt är stor.
Det vi vet är att diktatorn fuskat i varje val sedan 1995 som samtliga underkänt av valobservatörer från den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE. Den här gången skickade de inte ens några observatörer.
Gummikulor
Efterspelet till valen brukar också följa ett känt mönster. När det officiella valresultatet blir känt går besvikna människor ut på gatorna för att protesterar mot Lukasjenko och valfusket. De möts av polis och säkerhetsstyrkor som inte brukar lägga fingrarna emellan. Tårgas, gummikulor och chockgranater hör till rutinen. Många människor skadas och grips. I år rapporteras det även om ett dödsfall.
Men efter några dagar eller en vecka brukar det lugna ner sig. De som vågar protestera sitter häktade och luften går ur oppositionen. Inget tyder på att de heller denna gång ska lyckas rubba envåldshärskaren.
Ett lika repetitivt som deprimerande mönster.
Något slut finns inte i sikte.
Lukasjenko är bara 65 år och i god fysisk form. Ingen ålder för en diktator som tränar sin favoritsport ishockey nästan varje dag.
Jag vill inte låta överdrivet pessimistisk men om läget i landet inte ändras drastiskt talar mycket för att han kommer att sitta kvar i minst ett decennium.
