Stavfel vid Zlatanstatyn fick språkpoliser att se rött
Ni såg att det hade smugit sig in några stavfel på granitplattorna nedanför Zlatanstatyn i Malmö?
“Ligue 1” hade råkat blivit “Ligue !”, “FIFA Club World Cup” hade blivit “FIFA Club World Gup” och “Trophée des Champions” hade blivit “Trophée des Hampions”.
Det är förstås märkligt att ingen hann se över ingraveringarna innan statyn avtäcktes förra veckan, men skulptören och konstnären Peter Linde verkar i alla fall ta det hela med en klackspark.
– Det är inget man behöver bry sig om nu, titta på skulpturen i stället. Jag tycker inte att man ska göra någon stor grej av det. Det kommer att ändras. Allt kommer att rättas, säger Linde i en intervju med Fotbollskanalen.
Det var emellertid inte alla som hade samma laissez-faire-attityd som Peter Linde.
Rätt var det var så begav sig ett helt förband av stridbara Sverigevänner ut för att markera mot felstavningarna.
Mina flöden fylldes snabbt av gärningsmannateorier. “Har språkundervisningen på SFI inte gått hela vägen?”, undrar någon. “Stenhuggare från orten?”, spekulerar en annan. “Det måste vara en av alla analfabeter som har varit i farten igen!”, föreslår en tredje.
Med en skopa god fantasi skulle man kunna tolka detta värnande om språket som något hedervärt. Det är ju inte var dag någon bryr sig om språkets välbefinnande. Så nobelt!
En sak bara: är det inte lite lustigt hur vissa av dessa språkpoliser endast verkar patrullera när det är förmodade invandrare med i bilden?
Som före detta språkpolis vill jag vara väldigt tydlig med att det inte går att körsbärsplocka vilka språkliga överträdelser man ska reagera på hur som helst. Ämbetet är liksom ett heltidsjobb. Tro mig, jag vet.
Jag var skoningslös från tidig ålder. Det kvittade i vilket sammanhang, jag skulle desperat in och anmärka när någon hade fel. I skolan, på bussen, online, mitt under brinnande pingismatcher. Jag var överallt. Jag var omni.
Andra kanske hade Lassie, Tony the Tiger eller Harry Potters uggla som sitt själsdjur. Jag hade Clippy, det sanslöst irriterande rättstavningsgemet i Microsoft Word.
Jag kunde ha blivit svenska språkets enväldiga härskare om jag inte hade upptäckt hur pass mycket av det där beteendet som låg grundat i min egen osäkerhet (ett lingvistikens svar på “jag hade kunnat bli fotbollsproffs om inte mina knän hade gått sönder”).
Inte nog med att det språkpolisiära arbetet var 100% osoft för alla inblandade, det tog samtidigt upp väldigt mycket tid. Jag blev tvungen att sluta. Det var inte längre min kulle att dö på.
Med det sagt får Sverigevännerna gärna ta vid där jag inte längre pallade. Men då får de fan göra det ordentligt! Det går inte att gå in halvhjärtat för uppgiften. Och man kan definitivt inte hålla på att vara selektiv i sitt intervenerande.
Dock: är det något som skulle bära Sverigevännerna emot så är det väl just den här återkommande inkonsekvensen i deras engagemang.
Hade de på riktigt brytt sig om språkets dagsform tänker man ju att de skulle ha sagt något när politikerna började göra historiskt kraftiga nedskärningar i de svenska biblioteken, att de hade förfasats över siffrorna gällande ungas läsande som kom häromveckan, att de hade bett de sina vårda språket när de kategoriskt sitter och näthatar i kommentarsfältet under Linnéa Claesons krönikor.
Problemet är väl tyvärr att de bara alibijobbar.
Precis som när det kommer till frågor om kvinnor, klimatet, brottsförebyggande arbete, den digitala utvecklingen, barns idrottande, djurhållning, lika löner, representation i media och ungefär vartenda annat tänkbart område i samhället bryr de sig inte ett dyft förrän de ser en möjlighet att göra invandrare till syndabockar.
Jag är medveten om att vi lever i en så kallad gigekonomi, men det här är ändå något alldeles extra.
I framtiden kommer man se tillbaka på 10-talets Sverigevänner och studera hur sömlöst de rörde sig mellan sina många expertområden: hur de ena dagen kunde ta sig an språkpolisyrket, för att nästa dag hoppa vidare till att kunna allt om typ kosten i landets skolmatsalar. Ingen fråga var någonsin för långsökt att shanghaja, så länge det fanns en liten chans att man kunde markera sin aversion mot folk med utomnordisk bakgrund.
Synd att en så imponerande påpasslighet var tvungen att användas till något så fruktansvärt meningslöst bara. I ett parallellt universum med helt andra prioriteringar hade det säkert kunnat bli något bra av denna egenskap.