Att fira 6 juni kan vara det svenskaste som finns
Det är notoriskt svårt att få svenskar att fira nationaldagen. Vi vet ju inte ens varför den firas. En studie visade att bara hälften av svenskarna visste att den hade ett samband med att Gustav Vasa valdes till kung 6 juni 1523.
Men det är bra att vi är lite avvaktande, för varför ska vi egentligen fira Gustav Vasa? Nationalistiska historiker framställde honom som allmogens hjälte som gav Sverige frihet från dansken. Men moderna historiker har visat att dessa sagor komponerades av kungens egen propagandaapparat. I själva verket var han en blodtörstig och svekfull krigsherre som centraliserade Sverige och avskaffade valmonarkin, som Lars-Olof Larsson dokumenterade i den avslöjande boken ”Gustav Vasa – landsfader eller tyrann”?
Soldater som kämpat för en annan herre kapitulerade under löften om fri lejd, men Gustav Vasa bröt omedelbart sitt ord och lät avrätta dem. Efter belägringen av Kalmar slott sägs det att bödelns bila blev så slö av de många halshuggningarna att han fick övergå till att krossa knektarnas huvuden med en klubba.
Gustav Vasa utmålade sig som böndernas man, men höjde deras skatter med runt 300 procent, plundrade deras kyrkor och utfärdade dödsstraff för handel med danskar. Missnöjet med den nye kungen var enormt. Alla minns att dalkarlarna stödde Gustav Vasa mot danskarna, men inte att de sedan rasade över att han utsåg samma danskar till fogdar – som tog ut ännu högre skatter. De oppositionella dalkarlarna avrättades ofta genom rådbråkning, där kroppen flätas in i ett hjul och lemmarna krossas.
I Småland ledde Nils Dacke ett väldigt bondeuppror som tvingade Gustav Vasa att acceptera en vapenvila, som kungen bröt mot så fort han hade tillräckligt många soldater. Landes befriare slog ned sitt eget folk med hjälp av danska och tyska legosoldater. Dackes huvud placerades på en påle och hans släktingar och anhängare torterades och mördades.
Mytologiseringen av denne despot som någon slags landsfader är ett uttryck för den sämsta formen av nationalism – när ett samhälle förenas av vanföreställningar om sitt ursprung och fördomar om sina grannar, som den amerikanske socialpsykologen Otto Klineberg har uttryckt det. Man konstruerar en rentvättad, inspirerande legend om landets födelse som inte har något med verkligheten att göra. Det är tydligen aldrig för sent för nationen att få en lycklig barndom.
Men det finns också en hel del i svensk historia att vara stolt över. 6 juni är en märkesdag även för att författningsförslaget 1809 slutjusterades den dagen. Den var resultatet av den revolution som avsatte kung Gustav IV Adolf, och symboliserar motsatsen mot Gustav Vasas förtryck. Revolutionen 1809 innebar ökad maktdelning, tryckfrihet och frihandel och öppnade för en modernisering av landet.
Allt vi svenskar har att vara stolta över i dag är ett arv från detta genombrott – demokratin, öppenheten, jämlikheten, välståndet. Hade Gustav Vasa varit vid liv hade han låtit tortera initiativtagarna.
Vi firar alltså 6 juni både för att dagen symboliserar tyranni OCH för att den symboliserar frihet. Så på det viset kanske nationaldagen ändå är det svenskaste som finns – en typisk svensk kompromiss.
- Nostalgi 1
Ballerina, en förtjusande tributeskiva till Shanghai – det hårfagra elektroniska 80-talspojkbandet som man skämdes lite för att älska. 30 år senare vågar jag säga det öppet.
- Nostalgi 2
Twin Peaks – 25 år senare. Scenerna med de gamla favoriterna känns mest som en ursäkt för David Lynch att få göra en ny TV-serie. Men det gör inget. De är den enda behållningen.